Vem är jag och vem vill jag vara?

Ska det vara så att man hela tiden önskar att man vore någon annan, eller undrar hur det vore att vara någon annan, någon specifik?! Av någon konstig anledning är det just vad jag gör, nästan dagligen. Erkännas bör att det är sjukt jobbigt och fruktansvärt frustrerande. För hur jag än anstränger mig kan jag omöjligt bli någon annan och jag kan heller inte gå tillbaka och göra annorlunda i de val jag tagit i mitt liv. Det vill jag heller inte, de val jag gjort och de vägar jag gått har tagit mig dit jag är idag och utan de valen och vägarna vore jag inte jag. Trots detta är jag inte nöjd, inte alltid. Varför!? Är det så att vi människor aldrig nöjer oss, att vi alltid vill ha något annat, ha mer? Och varför är det så?

Jag må säga att jag inte vantrivs i mitt liv, tvärtom, jag älskar det. Men visst finns det även stunder då jag avskyr det, självklart. Det tycks vara så människan är funtad, önskan efter något annat, strävan efter mer och mer och mer, viljan att komma bort. Det är helt otroligt att vi aldrig kan nöja oss med här och nu, med det vi har och det vi känner till.

Konstigt nog har det varit dagar av total kalabalik nu på sistone, det brukar inte vara såhär ostabilt men å andra sidan behöver vi alla ventilera oss ibland och oftast samlar vi på oss alltför mycket så ventilationen i själva verket blir en stor atombomb som sprängs alldeles utan förvarning. Kaos kallas det!

Men som sig bör så löser sig det mesta. Jag tror det handlar mest om att man behöver lära sig prata om saker. Det är något iallafall vi gör på tok för lite. Det är sådana prat som binder samman människor, då man är fullkomligt ärlig och vågar släppa någon inpå livet. Något som enligt mig är det svåraste som finns. För hur ska man kunna lita till fullo på någon, såpass att man delar alla sina innersta tankar, rädslor och drömmar?! Jag kan det, nu, men det har tagit mig många år att våga lita på någon så mycket. Och jag tror faktiskt det behövs tid, tillit är ingenting som kommer på en dag, det måste byggas upp sakteliga och sen värnas om, som en blomma.

Att det pågår funderingar och tankebanor i massor uppe i planeten är väl ingenting nytt. Men just för idag har jag gjort min beskärda del av detta och tänker knyta ihop säcken för den här gången. Det kommer mer, en annan dag. Det, om något, kan jag lova.

Här är en fundering som väcktes under kvällens promenad, funder på det ett tag:
När är man kvinna, respektive man? Och vad är kvinnligt, respektive manligt?

En skärva av mig själv

Ibland måste de få komma ut, de där små, salta dropparna som faller så lätt från ögonen. Ibland händer något som gör att de släpps fria, som att de längtat efter friheten på kinden. Ibland blir man sådär liten, som ett barn, men känner sig som en fånge, någon som är fast i nuet men vill bort. Ibland behöver man veta att det finns en framtid, en värld där längre bort, man behöver komma bort från all ånger, all sorg och all smärta.

Jag vet inte vad som öppnade portarna den här gången, har ingen aning om vad som utlöste det. Det gjorde lika ont som det alltid gör och precis som vanligt kom allting på en gång. Helt utan att jag själv kunde styra eller ens veta vad eller varför. Ibland sker det utan förvarning, tankarna lever sitt eget liv och den återkommande känslan av oduglighet och misslyckande gör sig påmind, som för att se till att jag inte hamnar i ett stadium där jag faktiskt kan och får må bra, till fullo.

Det känns som att det inte är meningen att jag ska få gå vidare, det känns som att jag alltid kommer traggla samma saker, kämpa med allt som varit och hela tiden måsta återvända till då och det som var. Jag har försökt lägga det bakom mig, försökt förlåta mig själv och försökt se någon sorts mening i det. Men varje gång faller jag handlöst och stupar ner i avgrunden. Om och om igen.. Som att någon satt mitt liv på “repeat”, hur ska jag någonsin kunna ta mig bort och lyckas bilda mig ett nytt nu?!

För tillfället känner jag mig trasig och borttappad. Som någon som blivit stampad på, någon som inte är värd ett nu. Kanske är det så, jag börjar mer och mer tro att det är sant. Jag har inget värde, jag ska inte gå vidare, för går jag vidare betyder det att jag förlåtit mig själv och det kan jag inte göra. Hur skulle jag kunna det?!

Jag önskar att jag kunde säga så som många säger, “gjort är gjort”, “du gjorde det som var bäst just då”, “du hade inte kunnat göra något annat”.. Men det går inte, hur skulle jag kunna säga det!? Det vore att ljuga och det tänker jag inte göra.

Just nu ligger jag där nere, oförstående men fullt medveten, just nu är jag inte det jag varit, kanske kommer jag aldrig bli hel. Det går inte att ta tillbaka det som redan är gjort, hur mycket jag än önskar att det vore möjligt. Jag är och kommer förbli en trasig själ. Så känns det.

Jag är så tacksam att jag fick en andra chans, jag är så lycklig över att jag faktiskt fått chans att reparera det jag förstört. Men för mig själv kommer det aldrig bli tillräckligt, jag kommer aldrig bli tillräcklig. För mig är jag och kommer alltid förbli, någon som gjorde det värsta.

Jag är inte hel, jag är inte osårbar, jag är människa, jag är liten och jag behöver lära mig leva med det jag gjort och förhoppningsvis, en vacker dag, åtminstone försöka förstå och förlåta mig själv. Kanske kommer det aldrig ske, kanske kommer jag aldrig kunna, men jag vet att det jag har nu kan ingen ta ifrån mig och jag tänker aldrig sluta kämpa.
Det finns en kärlek, större än ord kan beskriva, det vet jag nu…

Midsommarafton

Midsommarafton var det ja.. Det är en sådan dag man förväntar sig innehålla solsken, värme, dans och allt sådant som ingår. Men icke, den här midsommaraftonen innehöll istället regn, kyla och blåst. Det vill säga, ingen dans alls runt någon som helst stång. Däremot har god mat intagits och en suverän efterrätt (ordnad av undertecknad).
För tillfället är humöret inte på topp och energin existerar inte alls. Det fungerar inte, speciellt inte då man tänkt åka in mot stan och umgås med människor, får hoppas att en stunds vila hjälper, det borde det göra.

Annars då? Jag tror det är lugnt, känns som fötterna fortfarande står på marken, vilket är en fördel. Det vore jobbigt om det visade sig vara tvärtom. Frågan är om orken och energin försvann i samband med mitt nattliga bröd-bakande plus för lite sömn. Har en känsla av att de två sakerna hör ihop, rätta  mig om jag har fel. Men, som sagt var, inget ont som inte för något gott med sig. Nu ska jag avnjuta en smörgås, lägga mig ner i sängen och bara slappna av. Sedan är det dags att åka, ingen rast och ingen ro, men är det midsommar så är det. Och titta, nu, i skrivande stund, har herr sol bestämt sig för att faktiskt dyka upp och värma med sin blotta närvaro. Vem vet, det kanske blir en toppenkväll trots allt!
Somliga går med trasiga skor, säg vad beror det på?

Beroende eller bara lättpåverkad?

Vad är det med dessa online-spel egentligen? De får mig fast trots att jag gång på gång säger åt mig själv att jag bara ska spela “en snabbis” för att sedan gå och lägga mig. Det fungerar aldrig, hur mycket jag än försöker övertala mig själv. Nu har jag ännu en gång blivit sittande med ett helt “meningslöst” spel i nästan 2 timmars tid. Beroende?! Nja, snarare uttråkad.. Zylom är vad som får mig fast, där finns spel av alla möjliga sorter och karaktärer. Alla lika bindande och galet beroendeframkallande. Åtminstone då man är uttråkad och inte har så mycket vettigt för sig.

Till saken hör väl att jag egentligen hade kunnat göra en hel del vettiga saker, däribland gå igenom klädkammaren här hemma, den är i stort behov av upprensning/städning/sortering. Men icke, spelen fångade mig och nu är klockan så mycket att ögonen bokstavligt talat faller ihop av ren och skär trötthet. Jag är slut som artist för den här dagen.

Imorgon (läs: idag) är det midsommarafton med dans runt stången (inte att blanda ihop med “poledancing”), god mat, efterrätt, mys och allt vad där hör till. Har ännu inte funderat ut vad jag ska ha på mig dagen till ära men det brukar lösa sig i sinom tid (sekunden innan avfärd till exempel). Nu är det hög tid att hälsa John Blund välkommen, en god natts sömn är vad som står på agendan för tillfället. Först måste jag dock läsa ut boken jag läser för tillfället. Det är såpass lite kvar att det vore skamligt att inte läsa ut den. Tyvärr har jag en känsla av att sömnen kommer göra sig påmind direkt jag lägger ner huvudet på kudden. Men man kan alltid hoppas att trött-tåget dröjer åtminstone en liten stund inatt.

Små grodorna, små grodorna, är lustiga att se…

Dagen innan

Torsdag förmiddag.
Har en långt “att-göra”-lista till idag. Konstigt nog gör jag ännu ingenting utav det jag faktiskt tänkt göra, nej istället sitter jag och skriver, något jag som sagt inte gjort på länge. Jag försöker komma på något intressant, något som kanske skulle väcka intresse, men det är tomt där uppe i huvudet.
Nej, rättare sagt, det är tomt på intressanta saker och fullt av måsten och planer och funderingar runt vardagen. Ärligt talat, vem orkar läsa om sådant? Förutom jag.

Imorgon är det midsommarafton, konstigt nog får dessa högtider (jul, påsk, midsommar mfl.) mig alltid att känna smått panik och press, allt ska vara så perfekt och man måste vara på galant humör för att inte väcka irritation hos andra. Kanske är det bara i min familj (mor mfl.) det är så, önskan är faktiskt att ta min egen lilla familj och åka iväg och fira någon annanstans. Problemet är att det skulle väcka sådana enorma ilskor och agg hos “den andra” familjen.
Det lättaste är att sätta på mig en mask, ta fram manuset och spela den roll jag spelat så många gånger förut. På det viset slipper jag höra att jag gör fel eller är fel. Då är jag istället helt enkelt precis så som de vill att jag ska vara, just då.
Sedan, då jag/vi kommer hem på kvällen kan jag återgå till att vara jag, precis så som jag är. Med fel och brister och med en personlighet som snarare liknar ett barns än en vuxens. För det är då jag trivs som bäst, då jag får vara jag!

Det var inte meningen att det skulle bli ett “det är så synd om mig”-inlägg och jag är fullt medveten om att det låter som att jag tycker synd om mig själv. Det gör jag dock inte, jag har valt mitt liv själv, jag är på det klara med vad min egen mor tycker om det, och jag väljer själv att agera efter manus med mask på mig då jag är tillsammans med dem.
Detta för att det är lättare att umgås på så vis, det är enda sättet att slippa argumentationer och diskussioner och irritationer. För så är det och så har det alltid varit. Vi är  helt enkelt för lika varandra jag och min mor, på så vis att när vi är irriterade så håller det i sig länge och vi är långsinta bägge två. Där slutar dock likheterna, hoppas jag…

Nu har det blivit ett enda virrvarr av tankar som jag egentligen inte alls hade för avsikt att sätta i print, men kanske hjälper det mig att gå tillbaka och läsa det. Det brukar kännas lättare. För tillfället tänker jag dock ta mig upp från stolen, klä mig för dagen och sedan påbörja allt det jag tänkt göra idag.
Att vara jag är vad jag är bäst på, men det är även det som skrämmer mig mest

Mitt i livet

Bättre sent än aldrig. Eller hur?! Jag erkänner att jag ägnat mig åt det som kallas “livet” ett bra tag nu. Därav den ensliga tomma uppdateringen, konstigt att det ibland bara är stiltje i skriften. Något som i vanliga fall nästan aldrig inträffar. Jag brukar behöva skriva, få ur mig saker och ting och bara ösa ut ord, antingen på papper eller i det enorma cyber-space.

Sommarlovet är i full gång, däremot saknas själva sommaren. Det känns på något vis som att den gått och gömt sig och vägrar komma fram. Av rädsla kanske, det vore inte så underligt med tanke på allt media spottar ut om hur farligt det är med sol, och än värre, hur farligt det är med solskyddsfaktor.

För det är ju det senaste, solskyddsfaktor ska man inte använda för då förstör man naturen, ja eller hur!? Men vänta lite nu, hur var det med att skydda sig själv och sina barn från att få hudcancer och allt annat som kan uppstå då man bränt sig i solens starka strålar!?
Ska jag vara ärlig? Jag blir faktiskt inte riktigt klok på allt som skrivs och sägs från en dag till en annan. Något jag många gånger funderat över är hur *piiiip* de klarade sig förr i tiden då inget av det som finns nu fanns. De måste ju gått under totalt utan all denna mediecirkus, teknikvärld, miljöskandal och allt annat som kretsar runt oss dagligen. Eller är det helt enkelt så att de förr i tiden faktiskt var lyckliga på riktigt, då när kläder och mode inte var det viktigaste utan istället hur var och en mådde. Framför allt att klara sig utan en teveapparat.
Erkännas bör att jag ibland önskar att vi varken hade teve eller dator, tänk hur mycket vi skulle konversera då, för att inte tala om hur mycket vi skulle få gjort och hur mycket mer kvalitativ tid vi skulle tillbringa tillsammans. Med diverse aktiviteter och lekar. Oj, sa jag det där högt? Är det inte dödsstraff på sådant?

Å andra sidan vet jag med mig att jag skulle bli galen utan teve och dator, se där, jag erkänner att jag är fast i “träsket”.
Men nu såhär på sommaren är teven mestadels avstängd och likaså datorerna, det finns nämligen så mycket annat att göra. Som att njuta av livet och vara här och  nu!
På tal om det är det snart midsommar, dans runt stång i regnväder (åtminstone enligt vad SMHI förutspår), det kan inte bli annat än succe.

Nu ska jag bära min kropp mot sängen och lägga mitt huvud på kudden. Men, om det nu skulle vara någon som läser detta, hör av er, låt oss hitta på något. Sommaren är för kort för att slösas bort på ingenting.
Min värld är lika galen och sned som många andras, men jag lever här och nu och njuter av det.

Trött i luckan

Jag borde sovit för länge sedan. Nu är jag så trött att ögonen inte ens orkar hålla sig uppe. Hur ska jag då orka ta mig till sängen?

Uppdrag: Godnatt!!

Imorgon är en ny dag.. visst brukar man säga att dagen imorgon är en ny dag som har nytt innehåll?! Låt mig vara pigg åtminstone.

Självkänsla?

Är det verkligen så viktigt vad andra tycker om en? Svaret på den frågan är självklart olika beroende på vem man frågar. I mitt fall önskar jag att jag helt ärligt kunde svara “nej”. Men tyvärr, det vore att ljuga för mig själv. Av någon ännu okänd anledning funderar jag större delen av dagarna på just detta. Vad tycker andra om mig och hur uppfattas jag?

Konstigt, må tyckas, det sägs ändå att det viktigaste av allt är att leva efter sitt eget och bara göra sig själv gott utan att bry sig nämnvärt om andras åsikter. Självkänsla, att tycka om sig själv, veta att man är bra och inte behöva uppmärksamhet och bekräftelse av andra. Men är det så på riktigt?

Behöver inte alla människor någon sorts bekräftelse? Lär vi oss inte redan i tidig ålder att det är viktigt att vara omtyckt, att behandla andra rätt för att de ska tycka om oss? Är det självkänsla? Att leva så att andra ska tycka om en, att vara sådan som andra vill ha en?

Har jag helt enkelt missuppfattat hela saken?

Det märkliga är att nu när jag lägger mig ner i min säng för att sova så kommer mina tankar färdas i samma banor som de oftast gör. Vad tycker de om mig? Hur ska jag vara för att de ska tycka om mig? Vad behöver jag göra? Vad ska jag ha på mig imorgon för att duga i deras ögon? Hur ska jag få min kropp att vara något som duger?

Är det inte skrämmande? Jag spenderar åtskillig tid till att oroa mig och hela tiden försöka vara på ett sådant vis att andra ska tycka att jag är ok. Istället för att vända mig till mig själv och fundera över vad jag ska göra för att tycka om mig själv. Vad är det som gör att vi är så svaga i oss själva och framför allt, hur blir vi av med detta oerhörda beroende?

Vill ni veta en hemlighet? (Schh, säg det inte till någon..)
Det finns stunder då jag tycker att jag är helt ok, att jag duger precis som jag är.

Situation högbildning

Ett tu tre…
Nej, det fungerade inte. Försökte med tricket “knäppa-med-fingrarna-och-få-allting-gjort-på-momangen” men det är helt enkelt en bluff. Eller så har jag för lite magi i mina fingrar. (välj själv alternativ)

Jag har spenderat dagen med att dra fram en massa saker, sortera, kasta, ordna och nu ligger det en rejäl hög lite överallt som jag ännu inte fått bort. Kan tala om att det inte beror på något annat än den berömda latmasken. Hittade helt enkelt bättre och roligare saker att göra, som att se dubbelavsnittet av Csi/Brottskod Försvunnen. Ja för att inte tala om att det varit disco här, dock inte på eget bevåg utan enbart för att grannen snett ovanför bestämde sig för att spela musik på en nivå som slår allt jag hört hittills. Det var i princip samma ljudnivå här som det är ute på nattklubbar. Då undrar jag genast hur mycket hörselproblem de fick där uppe. Det är nu jag ska passa på att berätta att jag i vanliga fall inte har något alls emot att mina grannar festar då helgen kommer. Skillnaden den här gången var just volymen som sträckte sig till himlen med sitt oljud. Barnet påverkades dessutom av det, något jag finner föga roande och ytterst onödigt. Fest kan man ha men det gäller att hålla det på en “normal” nivåd där ingen tar skada av det.

Hur som helst. Min kreativa sida har satt sitt till idag. Märks det att den mörka sidan av mitt jag för tillfället är bortblåst? Därmed inte sagt att allt är okej utan bara att jag faktiskt accepterat att jag går igenom en del just nu som inte har några direkta svar men som kräver lösningar jag för tillfället är oförmögen att ordna. Kalla mig svag, själv kallar jag mig odisciplinerad.

Med detta sagt är det dags för ännu en dust med högarna. Någon ordning måste det bli innan det är dags att äntra sängen för natten.
Vem tar hand om allt då ingen vill ha det?

Borttappad i mig själv utan vilja

Plötsligt slår det mig att tiden är knapp, jag har tusen oavklarade saker att göra men ingen ork till något av det. Kan man köpa ork och energi någonstans?

Det är som att luften gått ur mig totalt, jag orkar inte längre sådant jag tidigare orkat utan problem. Plötsligt går jag omkring som ett vandrande kolli vars enda tanke är “vad ska de tycka om mig”, man kanske skulle kunna kalla mig livrädd, eller en smula hysterisk.

Egentligen borde det inte spela någon roll, men samtidigt spelar det den största rollen av de alla. Jag är en individ som precis som alla andra behöver någon form av uppmuntran. När orden väl sitter där på print inser jag ändå att det låter föga onödigt. Varför ens skriva något som spökar i huvudet, vad har jag att vinna på det? Kanske är inte vinsten det viktiga utan vägen dit. Resan mot det slutgiltiga målet “vem är jag”. Borde jag ta “mitt pick och pack”, resa mig upp och gå min väg för att finna en ny väg? Kanske är det just vad jag borde göra, men det känns tungt och svårt. Jag trodde det var på väg att bli bra, det kändes så. Någonstans var lyckan fullständig, äntligen hade även jag ett sådant liv som så många haft så länge. Ett liv där vänner inte längre var ett stort blankt frågetecken utan snarare något självklart. Kanske ropade jag hej för tidigt, trodde på något som egentligen inte fanns. Kanske har jag någonstans på vägen gjort fel och därmed förlorat det jag kanske ändå inte hade.

Kanske är det bara så att jag letade på fel ställe, jag gick fel väg och hamnade på villospår. Planen att finna mig själv har någonstans gått om intet och bytts ut mot en vilja att bli den jag anses ska vara. Någonstans känns det som att jag hamnat på totala villovägar där det viktigaste tappat betydelse och där något helt annat istället vuxit fram. Varför vet jag inte men jag har mina aningar. Jag måste helt enkelt bryta mig loss, igen, se det som är viktigast och ta bort det jag trott varit sanningen under en tid nu. För tydligt är att det jag trodde var inte alls som jag trodde.

Okej, meningarna gör ingen klok, men jag vet, och det är vad som är viktigast. Tänker inte skriva rakt ut, det skulle förmodligen bara komma ut fel, därav alla dessa genvägar. Jag vet inte vad som är fel men jag vet att jag måste reda ut det snarast. Det börjar gå för långt och det äter upp mig undan för undan. Vem är jag, vad vill jag, vad ska jag ta mig till?!

Den välbekanta känslan av gråt sitter där i halsen och håller mig i ett hårt grepp, men nej, det ska inte fram. Jag inser ju hur patetiskt allting är, hur oerhört dumt det är. Varför bryr man sig om sådant som egentligen inte är viktigt? Vad är det som gör att man alltid vill till andra sidan, gräset är inte grönare där, det vet man så väl. Trots det ligger önskan kvar där inuti, önskan om ett annat liv, någon annanstans, ett annat jag.

Det är dags att inse att det inte fungerar, jag måste ta mig i kragen och förstå. Livet är som ett pussel, mitt pussel har redan börjat läggas och det går inte att byta. Jag måste vidare, framåt, till nästa bit. Oavsett hur ont det gör, just nu.

Det är inte ett avsked, bara en ny start, mot ett nytt mål, mitt riktiga jag.