Se med andra ögon

Att säga att jag är ytlig är nästan en underdrift..
Jag är snarare överytlig, åtminstone då det handlar om mig själv. När det handlar om andra människor är jag tvärtom inte alls ytlig utan beundrar varje människa för det den är, en unik skapelse, en vacker individ.
Det finns dock inte många delar på den kropp som tillhör mig som jag faktiskt helt ärligt kan säga att jag är nöjd med.
I det stora hela är det nästan så att jag faktiskt till och med är missnöjd med i princip hela jag, tråkigt nog!

Tro mig när jag säger att jag försökt och ännu försöker komma bort från den självkritiska bild jag har av mig själv.
Det kämpar jag med dagligen och vissa dagar är jag faktiskt riktigt nöjd, iallafall med kläderna på.
Utan kläder däremot är det ytterst få dagar då jag kan säga till mig själv att jag duger som jag är, att jag är vacker och att jag är unik.
Det är något jag vill bli bättre på, att faktiskt tycka att jag är bra som jag är.
Trots alla små (och stora) skavanker (och brister) jag har.
För genom att bli helt och hållet nöjd med mig själv tror jag också att jag kommer bli en bättre människa helt och hållet.
Osäkerheten och allt jag undviker att göra just nu på grund av mina tankar om mig själv skulle försvinna och genom det skulle jag kunna slappna av i det som är jag.

Varje människa är unik och speciell i sig själv, det finns ingen annan som kan se ut som du och ingen annan kan heller vara just som du är.

Sådana saker försöker jag dagligen pränta in i mitt eget huvud, i mitt hjärta och min kropp.
Än så länge fungerar det dock inte så bra som jag hade hoppats på att det skulle.
Men det blir säkert bättre med tiden, kanske behöver jag bara vänja mig vid det jag som jag är nu och som jag kommer fortsätta vara.
Kanske behöver jag bara bli vän med min egen kropp, se mig själv med andra ögon.
Kanske kommer det aldrig gå, men jag måste åtminstone försöka!

Det är insidan som räknas.. 

Jag erkänner..

Ibland blir jag sådär vansinnigt medveten om hur fel jag gör, oftast under ett bråk eller i en diskussion. Men ändå kan jag inte dra mitt strå till stacken och be om ursäkt, erkänna mina misstag.
Nej, istället fortsätter jag tjura och sitter där med trumpen min och bara fullkomligt vägrar erkänna att jag gjort fel.
Varför, kan man fråga sig?!
Åtminstone är det vad jag själv frågar mig varje gång.
Svaret är alltid detsamma. Ett enda stort ”Jag vet inte”.
För det är just så. Jag vet helt enkelt inte varför jag inte bara kan ge upp, säga förlåt, erkänna att jag gjort fel, att det är mitt fel och inte den andres.
Det är tydligen lättare att sitta och fortsätta bre på av elakheter ända till ett storgräl blossar upp. Och sen stå där med svansen mellan benen och gråta floder då jag inser att jag håller på att förlora fotfästet totalt.
Då, först då, inser jag att jag borde sagt förlåt tidigare. Att jag måste sluta med min förvrängda bild av mig själv och livet, den bilden där jag aldrig gör fel och alltid har rätt menar jag.

För fel gör jag ju, precis som alla andra.
Jag behandlar inte alls människor såsom jag själv vill bli behandlad.
Jag är en riktig jävel på att bossa runt och ställa krav.. För att inte tala om alla gånger jag vägrar göra något annat än det jag själv vill, dvs struntar fullständigt i vad den andre personen vill..

Sen tror jag alltså att jag är lätt att älska!

Pyttsan, snacka om att ha fel fel fel..
För inte fasen är det lätt att älska någon som aldrig får nog, någon som hela tiden brer på, förstorar, envist biter sig fast i sin egen bild av hur allt ska vara.

Men gissa vad?!
Jag har fått nog av mig själv och mitt hemska sätt.
Jag har insett att det inte går att fortsätta som jag gjort.
Hur ska jag kunna leva i en relation med någon om jag aldrig visar min kärlek, min uppskattning och min beundran för denne person?! Alla de känslor som finns där inuti mig.

Det går inte att vara ego i all evighet och min evighet som ego slutar här och nu!
Det är dags att öppna ögonen för verkligheten, den verklighet som andra lever i.
Den som är utanför mitt ego och min uppdiktade värld.
Ingen annan än jag själv kan ändra på mig.
Ändra det sätt jag betett mig, alla fel jag gjort och allt jag vetat varit totalt oriktigt. Jag är den som kan göra mitt och vårt liv bättre.
Med kärlek, förståelse, respekt, tillit, engagemang och mängder av värme och närhet!
Det blir vad man gör det till, och nu jävlar är det dags att börja göra allt rätt och bra.

From this moment on..

Är det okej att inte berätta allt?!

Hur ska man egentligen ”tolka” ett ”Varför skulle jag säga allt till dig?!”, sagt av ens sambo?!
Ska man tänka att det inte betyder att han/hon ljuger för en, eller ska man tänka att det nog är just så det är?!
Är det ok att i ett förhållande ljuga för varandra och undanhålla saker?!
Vad betyder egentligen ett ”Varför skulle jag säga allt till dig?!”

Allvarligt talat, hur ska man kunna veta vad som är sant och inte, vad som sägs och inte, vad som hänt och inte och så vidare..
Inte för att jag på fullaste allvar tror att det är så att jag lever i ett förhållande byggt på lögner, jag tror nämligen sådant visar sig på ett eller annat vis tids nog.
Men visst sätter det myror i huvudet på en, det måste jag erkänna!
Jag tror att lögner kan fungera en kort stund, jag tror man kan undanhålla saker ett tag, men bubblan spricker någon gång och då svämmar allt ut.
Det går inte att komma ifrån..
Jag tror inte det finns någon som mår bra över att ljuga för någon annan, om man bortser från små vita lögner som man nästan dagligen kommer i kontakt med.
Det vill säga sådana saker som inte direkt har någon väsentlig betydelse, ett ”Ja jag har vikt ihop kläderna ordentligt mamma”, som egentligen inte alls stämmer, till exempel.

Men hur vet man då att en person faktiskt på fullaste allvar menar vad den säger?!
Hur vet man att ett ”Jag älskar dig” faktiskt är helt och hållet sant och inte någon man bara säger?!
Sådana saker må tyckas vara fåniga att ens fundera över, men om magkänslan säger att det inte stämmer, att det nog är osant, då är det nog också så.
Fast om det nu är så att man lever i ett förhållande och sen tvivlar på att ens kärlek menar allvar med de tre viktiga orden, ja då bör man kanske fundera på om förhållandet är något att satsa på i längden. För att inte kunna tro på de orden, att tvivla över om de verkligen stämmer, det gör nog ingen lycklig i längden. Snarare tvärtom!

Tro på kärleken..

 

Det är mitt nya motto, klockrent om ni frågar mig!

Och jo, jag lär nog fundera ett tag till över det som sades, lite orolig blev jag absolut.
Men i slutändan är det faktiskt så att jag tror på min kärlek, vår kärlek.
För gjorde jag inte det hade jag heller inte vågat öppna dörren på vid gavel för den!