Omöjligt projekt?!

”Nej, inte äta godis nu, det är inte lördag idag…”
Ungefär så går mina tankar, väldigt högt och väldigt klart, om och om igen.
Ändå tycks jag missa dem totalt.
För visst slinker det ner både en och sju godisar trots vilda protester från mitt ”nyttiga jag”.

Jag har förvandlats till en godisgris utan dess like, latmask därtill, och förstår inte alls var det kommer ifrån.
Självklart vet jag att jag inte borde stoppa i mig onyttigheter, att det sätter sig på en gång och att en dag ”godisfrossa” i veckan är mer än tillräckligt.
Men får det mig att avstå?! Nej nej, inte alls.

Till saken hör att jag inte ens njuter av det jag sätter i munnen. Tvärtom får jag ångest och mår dåligt över det, känner mig misslyckad som inte lyckas hålla mig borta.
Det borde inte vara så svårt.. inte alls. Viljan finns ju redan där, om än en bra bit in.
Jag vet att det jag borde (samt behöver) göra är en drastisk ”Du blir vad du äter”-rensning av skåp, kyl och frys för att få bort alla frestelser och onyttiga tingestar som dras till mig likt magneter.
Men hur går jag till väga och vem ska hjälpa mig?!

Gymkortet ligger i börsen och skriker åt mig att få bli använt, så även träningskläderna och skorna. Men tiden räcker inte till, eller så är det ursäkterna som blir för många.
Innerst inne vill jag inget hellre än att träna regelbundet, röra på mig varje dag och ta tag i allting igen. Det är bara den berömda ”sparken i arslet” som saknas!

Tror det är dags att göra upp en planering, dag för dag, vecka för vecka.
Allt för att få struktur på mig själv med rutiner som följs oavsett vad.
Kanske är det just det som saknas, borde ta itu med det nu på en gång istället för att nöta ut fingrarna vid tangentbordet.
Ursäkterna finns, nu är det bara att stå emot dem och göra det jag faktiskt vill innerst inne!

Jag tror jag kan…

Soptipps-boende?!

Om jag hade gett mig den på att ta itu med allt jag faktiskt borde ta itu med så hade vårt hem varit i absolut tipp-topp-form nu.

Om…

Men nej, jag drar mig från att göra någon ”nytta” och försöker hela tiden komma på ursäkter till att slippa göra det jag vet måste göras, tids nog.
Kanske hade det gått lättare om vi varit två som kämpade tillsammans, som peppade varandra. Men nej, vi gör definitivt inte så utan snarare tvärtom..
Vi ser alla måsten men gör om de till ”en annan dag”-uppgifter. Och en annan dag blir oftast till ingen dag, tills det svämmar över hemma.
En vacker dag kommer smällen, det är jag säker på, man kan inte skjuta allting framför sig hela tiden.
Men hur får man inspirationen till att ta itu med ”tråkiga” hemmasaker?!

Alla vill väl ha ett fint hem, men hur bär man sig åt för att komma igång, för att hitta viljan och orken till att faktiskt få det.
Ett fint hem kommer inte gratis, jag vet.. ansträngning är vad som behövs. Och en hel massa ”jävlar-anamma”!

Kanske dags att sätta igång med operation ”Rent Och Snyggt Hem” nu?

I mina drömmar får jag min önskan uppfylld..

Jag kommer på mig själv gång på gång med att önska att jag vore någon annan..
Eller, egentligen inte någon annan utan snarare jag, fast på ett annat sätt.
Ett jag där kroppen inte är ett hinder, där välmåendet och nöjdheten finns hela tiden.
Där tankar om att inte duga till inte finns..
För det är just så jag känner, hela tiden.
Att jag inte duger, att jag är deformerad, märkt för livet.
Det finns ingenting jag kan göra åt det, om jag inte opererar mig.

Och tro mig, hade jag pengar eller fick minsta lilla möjlighet, så skulle jag göra det på studs.
Utan att tveka!
Varför?!
Jo, enbart för att kunna klä mig som jag vill och inte behöva må dåligt över det. För att kunna slappna av i det som är jag utan att hela tiden ha tankarna på hur jag egentligen ser ut. För att helt enkelt kunna vara människa, en hel sådan.
För även om ingen annan bryr sig så gör jag det, jag är inte nöjd, inte på långa vägar.
Min kropp är inte min.. inte som den är nu.

Operationer är inte lösningen på allt, det vet jag.
Men jag vet också att jag skulle må bättre inombords om jag kunde slappna av i mig själv och vara nöjd!
Jag ber inte om en superkropp, ingen fotomodell här inte.
Utan bara en vanlig kropp, en kropp jag kan klä i vad som helst som känns bra, för mig.
Jag är jag, det går inte att komma undan.
Men det jag som är just nu, den kropp som tillhör det jaget, den är inte jag på riktigt.
Den får mig att må dåligt och så vill jag inte ha det… det fungerar inte för mig, det gräver ner mig i ett hål och jag är rädd för att drunkna i hålet.

Tänk om jag bara kunde få vara vanlig…

Det monstret.. är det jag?!

Det finns stunder då jag skrämmer mig själv, då jag inte förstår det som är jag.
Jag blir någon annan, någon som inte är något annat än rakt igenom elak.
Någon som är ute efter att skada, såra, göra illa.. att på alla sätt och vis förstöra det fina, sköra och vackra som funnits, ja som ännu finns där någonstans.
Någon som trampar på alla tår som kommer ivägen, använder alla knep och ömma punkter, allt för att förinta någon annan.

Jag slutar inte förrän det nästan är alldeles försent. Ibland slutar jag inte ens då.. bara fortsätter spruta ut elaka saker ur munnen, utan minsta tanke bakom. Stannar inte upp ens en sekund för att fundera över vad som egentligen kommer ur det mörka hål som är min mun, min strupe.. ord jag inte själv vill säga blir till meningar.
Meningar som förintar, sårar och skadar.
Allt för att inte skadas själv.
Jag är inte jag längre, jag är någon annan, just då, just där.
Någon som inte har något stopp. Någon utan kontroll..

En elak individ utan hjärta och känslor kanske?!
Eller kanske bara en förstörd människa, ärrad av livet självt..?!

Kanske finns det hopp, om jag bara kunde stoppa monstret inuti mig, monstret som gör mig omöjlig att leva med.
Som skrämmer iväg alla, långt bort, rasande av ilska och elakheter, som gör att jag till slut står där.. alldeles alldeles ensam.

Sen gråter jag…

Öppnar alla brunnar, spränger alla murar, blir mig själv igen.
Den person jag är, på riktigt!
Människan utan alla hårda ord, alla slag under bältet, allt det som monstret gör.. utan min tillåtelse.

Varför sårar man de man älskar mest?!