Just nu

Somligt går inte att förklara, det bara är.
Så känns det just nu. Jag mår bra, riktigt bra.
På något sätt tycks jag ha kommit över det som under en längre tid tyngt mig.
Men frågar någon hur så har jag inget svar, jag bara vet.
Hur det har gått till, när det har skett eller vad som fått det att ske vet jag inte. Jag bara vet att det är just så det är.
En tyngd har lättat från mig och gjort mig fri.
Jag känner ingen panik, ingen ångest och inte heller någon rädsla. Just nu..
Det känns som jag fått chansen att bli ny igen, att ta ett nytt tag om allt och börja skapa om igen.
Vad vet jag inte ännu, men tids nog visar det sig säkert.
Inuti mig finns en dröm om hur saker och ting ska vara, en vision av vad jag ska göra, sen.
Men för tillfället tänker jag faktiskt bara luta mig tillbaka och njuta av åkturen, resten löser sig till slut, i sinom tid.
Helgen är kommen, snart över, men än är en dag kvar av lugnet.

Jag njuter, jag finns till, mer behöver jag inte.. just nu!

Häxan mot prinsessan..

Han fyller mig med sin kärlek, gör mig alldeles vimmelkantig och knäsvag. Han får mig att se ljust på framtiden, att le och känna glädje.
Trots detta kan jag inte förmå mig till att visa hur mycket han betyder, istället kommer en elak häxa fram som från ingenstans.
Hon spottar ur sig elaka ord, river och sliter sönder honom trots att hon egentligen bara vill förvandlas till en snäll prinsessa som enbart ger honom kärlek, samma kärlek som han ger henne.
Hur kan det ha blivit så fel, varför kommer häxan framstormandes titt som tätt?
Vem är jag och vad har jag blivit, men framförallt, varför?!
Jag ser hans sårade blick, hans kropp som sjunker ihop och leendet som försvinner från hans vackra ansikte.
Ändå kommer inget gott ur mig.
Jag försöker, tro mig, det gör jag verkligen.. hela tiden.
Det tycks bara inte räcka till, inte fullt ut.
Vill ge honom allt det han gett mig, fylla honom med kärlek och glädje, visa hur betydelsefull han är för mig.
Varför kan jag inte förmå mig själv till att älska från det innersta av mitt hjärta?

Jag vet inte om han vet hur mycket han betyder, hur värdefull han är och hur lyckligt lottad jag känner mig som får ha honom i mitt liv.
Han vet saker om mig som ingen annan vet, saker ingen annan någonsin kommer få veta.
Även sådant som smärtar och tynger mig.
Där innerst inne i mitt hjärta finns han, dag ut och dag in.

Det som förut skrämt mig tycks nu så självklart, det finns inte en enda stängd dörr där inuti han inte öppnat. Utan att veta om det gör han mig hel, så hel att var dag känns som en ny start, en start mot något stort, vackert och underbart.
Han är mitt livs kärlek och jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Kampen mot häxan fortsätter, jag tänker inte låta henne ta över, hon ska inte få förstöra det fina.

Men…hur bekämpar man något man inte rår på?!

Det återkommande suget

Nu kom det igen.. det där suget efter ett litet knytte.
En liten till, ett lillasyskon.
Längtan finns inuti mig men jag vågar inte riktigt släppa fram den helt och hållet. Inte än.
Suget dyker upp allt oftare men även tvivlet och rädslan. Vore det verkligen rätt just nu? Vad skulle den lilla säga?!
Om inte om fanns hade det varit mycket lättare, vi vill ju bägge två.
Dock avskräcks jag en hel del av blotta tanken på vad familjen skulle säga.
Ramaskri är bara förnamnet på det kaos som skulle utbryta vid blotta tanken på en liten.
Men samtidigt, varför är jag så mån om vad de skulle tycka och tänka. Det är väl ändå vårt liv och jag är en vuxen människa, fastän jag känner mig liten inombords.
Så liten att jag har ett behov av att ”fråga om lov” trots att de dagarna är år och dar bort nu.
Hur kommer det sig att man klamrar sig fast vid föräldrar trots att man inte vill, trots att man helst bara vill bryta sig loss och bli en alldeles egen individ?!
Kanske borde vi bara lyssna till oss själva, till vad vi vill, bara vi.
Men återigen, vad skulle den lilla säga? Vore det verkligen rätt?
Ser ner på mig själv och undrar, skulle jag klara en liten till, skulle det fungera.
Men kanske viktigast av allt, skulle det bli rätt för oss alla, en hel familj, alldeles ”egen”..

Suget finns där, men vågar jag släppa lös det?

Fight med mig själv

Solens strålar syns ännu på himmelen och jag har under flera timmar försökt förmå mig själv till att snöra på gympaskorna och ge mig ut på en kvällspromenad.
Jag vet ju hur bra det känns efteråt, då den rena svala luften rensat lungorna och fyllt dem med ny kraft.
Men trots alla försök sitter jag här ändå, utan skor, utan promenad och utan ny luft i lungorna.
Hur kan det komma sig?!
Min hjärna tycks inte vara i synk med resten av kroppen, eller så ignorerar jag bara alla uppmaningar att göra något konstruktivt.
Än är det inte försent, även om tiden går mot senare kväll och mörkret sakta men säkert sänker sig.
Kanske borde jag helt enkelt ställa mig upp, ta på mig varmare kläder, snöra på mig skorna och gå.. men de första stegen är trots allt svårast att ta och just därför sitter jag där jag suttit ett bra tag nu, oförmögen att göra det jag faktiskt egentligen vill.
Eller, vänta lite.. lusten tar tag i mig, tar mig upp ur stolen, mot kläderna och skorna för att sedan gå ut genom dörren och låsa om mig.

Jag går nu.. äntligen!

Rädda mig

Tankarna yr runt i huvudet på mig, men ingenting tycks komma till pränt.
Anledning?!
Antingen har jag för mycket att göra eller så infinner sig inte den rätta viljan och orken. Och när väl orken finns så försvinner orden ur mig och ingenting kommer ur fingrarna.
Men hur det än är så behöver det komma ut, någon gång.
Bättre sent än aldrig heter det ju och för mig stämmer det perfekt.
För trots att det går lång tid mellan gångerna jag skriver så finns där alltid ett litet sug av att spotta ur mig allt det som finns där inuti, om så bara genom lätta tryck på tangenter.
Det är ju ett sätt att sätta ord på känslor, att tänka igenom det som händer innan det är för sent.
Men vad är det egentligen som händer?!
Förutom den vanliga paniken över huruvida jag ska låta maten ta grepp om mig eller tvärtom, så handlar det just nu mycket om hur jag faktiskt mår, djupt där inuti mig.
Den glada positiva ytan döljer så mycket mer än ord kan beskriva och jag vet inte om eller när det kommer komma upp till ytan. Bara att något är fel, riktigt fel.
Alla beslut jag önskar jag vågade ta bara försvinner för att ersättas av något mindre viktigt.
Den tillfredsställelse jag känt har för länge sedan bytts ut mot raka motsatsen.
”Det är nog bara en period..” Åtminstone försöker jag intala mig själv det, gång på gång på gång.. tills det blir ett sorts eko inom mig som aldrig riktigt når fram dit det borde.
Jag är trött jämt, på allt och ingenting.
Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag vet dock att jag har alla medel att bekämpa det.
Om jag bara skulle orka…
För orken till någon konstruktiv lösning finns inte heller, många önskningar men utan resultat.
Är det så det ska se ut numer eller är det helt enkelt så att jag måste sätta punkt för allting och ta itu med det jag vet måste göras?!

Hur bär man sig åt för att rädda sig själv?!