I tankens underbara värld

Ibland när man tänker inser man att det man tänkte först inte var vad slutresultatet blev.
Snarare är tankarna en lång resa med otaliga stopp och raster.
En resa utan något egentligt mål där frågetecken ibland blir till punkter och meningar får ett slut.
Ett frö som växer och gror för att till slut bli en vacker(?) blomma, något för framtiden.
Ofta innehåller tankarna svåra saker, sådant man inte riktigt kan få grepp om eller sätta ord på. Sådant som gör ont ända in i själen men samtidigt ger en näring och kunskap.

Tankar utan mening, tankar utan slut, tankar utan svar…
Alla är de välkomna, alla finns där inne, ofta utan att man ens vet om det. Ända tills någon eller något vattnar det lilla fröet och startar processen.
Hur många har inte försökt tänka på ingenting, för att sedan inse att det absolut inte fungerar. Allt på grund av att även den lilla tanken faktiskt är en tanke.
Vad gör man då när tankarna tar överhand, då dagarna går åt till att bara tänka på allt man sedan aldrig får ur sig?!
En tanke avlöser en annan och vips finns där plötsligt ett helt nät fyllt, ett nät utan vare sig början eller slut.
Tids nog ger de sig till känna ändå. Antingen genom rusande fingrar på tangenter, en penna som skriver med handens kraft eller genom ord som löper runt i kroppen och formas till ljud som sedan får sitt utlopp genom munnen.
Alla är de lika värdefulla, lika unika och lika häpnadsväckande. De kommer utan varning och försvinner innan man ens hunnit blinka.
Jag brukar komma på mig själv mitt i tankarnas underbara värld när jag sitter på jobbet. Trots att jag är där fysiskt så befinner jag mig någon helt annanstans psykiskt. Allt tack vare dessa underbara ögonblick av drömmar och funderingar som för mig bort.
Sådana gånger önskar jag att jag hade ett kollegieblock där jag kunde föra ner alla dessa tankar som färdas genom mig. För när jag väl kommit hem igen är de borta, det spelar ingen roll hur mycket jag än kämpar med att få fram dem ur mitt inre, de finns inte där mer.
Önskar jag kunde limma fast dem, få de att stanna kvar lite längre, minnas allt det som färdas runt.
Bevara stunden, drömmarna, planerna.

Tankar, ingenting annat än tankar…

Vinterbarn

Jag finner mig själv sittande framför skärmen med tangenterna ”i högsta hugg”..
Har suttit här åtskilliga gånger och försökt förmå mig att skriva något. Men det har tagit stopp innan jag ens hunnit börja.
Orden finns där, såväl som tankarna, ändå har inget kommit fram.
Fingrarna tycks ha frusit fast, stannat upp mitt i orden. Därför har inget blivit skrivit på så länge..
Men nu sitter jag åter här, full av inspiration till skrivande, försöker ordna till det kaos som pågår inne i huvudet. Finns mycket som är lättare än just det.
Skulle kunna låta orden spruta ur mig, ett efter ett, men det hade slutat i en enorm radda ord utan direkt samhörighet.
Varför inte bara skriva det som först kommer upp i huvudet?!
För mig är det så att det första som kommer upp inte bara är ett ord utan snarare sjuttiotvåtusen ord i en enda röra. Därför försöker jag åtminstone hålla lite koll på var fingrarna rör sig och vad som till slut kommer ”på pränt”.
Kan tyckas tråkigt, men är faktiskt enda sättet att skapa ordning. En ordning som gör att jag inte förlorar mig själv alltför mycket.

Vintern har kommit, med kyla som påföljd. Vintern i sig är en årstid jag uppskattar oerhört mycket, men kunde jag så skulle jag hemskt gärna välja bort kylan för den tar kål på mig.
Bara att promenera med barnet till dagis är en kamp i sig. Alla dessa kläder som måste på innan näsan sticks utanför dörren, alla dessa blöta kläder man möts av då man kommer hem med barnet igen efter en lång dags lekande i snön.
För vem kan förbjuda dem att leka i snön, att vara barn?! Nej, inte då jag. Man ska leka, med allt vad det innebär, det blöta är helt enkelt bara en ”bonus” man får räkna med.
Och tro mig, det finns verkligen ingenting som är bättre än att komma in efter en hel dag ute, halvt stelfrusen med tår som närmast liknar isbitar och kinder röda som tomater, för att sen göra en kopp hett tè och en varm kopp choklad till barnet. Det må jag säga är njutning på hög nivå!
Men, som sagt var, kylan kunde gärna få hålla sig borta. Åtminstone hälften av den.

Något som gör att vintern för mig är en sådan favorit är alla härliga varma kläder. Ylletröjorna som legat längst bak i garderoben under flera månaders tid får nu sin storhetstid, jag har riktigt hört de ropa efter mig, bönandes om att få komma fram.
Nu är de framme, i högsta grad, och jag njuter av att bära tjocka, varma, stickade polotröjor, mysiga fleece-plagg, långa halsdukar och yllesockar.
Jag kan helt enkelt inte få för mycket av stickikläder.. eller borde man kanske kalla det för ”vinter-kläder” kort och gott.

Njut av vintern och dess underverk i naturen, allt blir vitt och nästan magiskt.