Så kom dagen då jag föll huvudstupa ner i djupet.
Den här gången var jag inte beredd på det överhuvudtaget, såg det aldrig komma. Blev inte förvarnad, inte tipsad, ingenting alls.
Jag föll, totalt. Fast kanske är ”föll” ett helt felaktigt ord, det var snarare en kraschlandning utan dess like, en mental istid.
Från att ha suttit engagerad, intresserad, lyssnande och antecknande, till att helt och hållet kollapsa, psykiskt.
Kroppen svettades och frös om vartannat, skakade och sände konstant illamående in i bröstet på mig. Jag kände hur all färg försvann i ansiktet och hur jag själv förlorade koncentrationen.
Jag var frånvarande utan att vara borta.
Visste med mig att det var illa, att jag behövde komma ut fort.
Därför rafsade jag ihop alla mina saker och sprang, ut ur klassrummet, för att sen finna mig själv i tårar, ångest och vild panik där utanför i korridoren.
Såg mitt eget ansikte inne på toaletten i spegeln, kritvit, såg hur händerna skakade, kände hur jag fylldes av mer och mer rädsla/panik/ångest.
Förstod någonstans att det som hänt var en panikångestattack. Att det var allvarligt men att jag kunde få stopp på det, bara jag gjorde precis vad hjärnan och känslan sa åt mig att göra.
Utan att tänka efter.
Träffade en ängel innan jag rusade ut som trodde samma sak, panikångestattack. Hon såg på mig att det var riktigt illa ställt, men att jag ändå hade någon sorts kontroll.
För det hade jag, kontroll, någonstans där inne visste jag vad jag behövde göra. Jag visste hur jag skulle bära mig åt, men kunde inte förklara.
Sen rusade jag, ut, bort, hemåt.. med telefonen i högsta hugg.
Fick min hjälp, klarade mig, lyckades. Skakande, svettande, gick jag mot det trygga.
Den här gången gick det bra, mest tack vare de underbara föräldrar jag är välsignad med att ha. Den här gången fungerade jag fastän jag var ur funktion. Den här gången tog det inre över när det yttre dog.
Men varför hände det, vad var det som framkallade denna attack, vad berodde det på!?
Jag har några av svaren, dock inte alla.
Pusselbitar saknas ännu men jag ger inte upp den här gången, istället går jag tillbaka till ”brottsplatsen”, ser allt i vitögat och ger mig fan på att lyckas.
Den här gången klarade jag mig helskinnad, ärrad men utan öppna sår.
