Efter en veckans frånvaro åkte jag dit igen, sista dagen innan sportlovet. Det kändes ok, kändes som jag behövde åka dit för att liksom åter komma i fas, försöka ta mig upp på fötter.
Och det blev så bra, jag fylldes av lycka och glädje när jag kom dit, kanske för att jag fick så härligt välkomnande, en massa ”vad härligt att se dig igen”, kanske för att jag tog tag i det fastän det var katastrof sist jag var där. Kanske helt enkelt bara för att jag inte gav upp, jag åkte dit, mötte upp och pratade ut, för att sedan kunna gå på sportlov och ha ett bra minne under lovet istället för något dåligt. Det känns som att det kan bli bra, jag har fått säga hur jag känner och vad jag känner så förhoppningsvis kommer det lösa sig efter lovet allting, jag behöver bara prata med de lärare jag har och berätta hur det är, de kanske förstår. Jag hoppas det.
Fick de vackraste komplimangerna också, något som gjorde mig oerhört glad. Jag har alltid varit en sådan människa som, i likhet med många andra, inte riktigt kan ta komplimanger. Istället för att ge ett enkelt litet ”tack” då någon ger mig en komplimang så drar jag en lång ”nej sluta nu, jag är inte alls…..” eller en ”nej men herregud, nu får du väl ge dig….” och så gör jag oftast alltid nästan jämt.
Men den här gången sa jag ”tack”, varken mer eller mindre. Bara ett enkelt ”tack” som kom från hjärtat, helt och fullt ärligt menat. För den här gången tog jag åt mig och sög in det positiva.
Kanske är jag vacker, intelligent, varm och härlig. Har mer och mer börjat inse att de flesta inte säger saker de inte menar. Om jag själv säger till någon att den personen är vacker/fantastisk/snäll/härlig så menar jag det. För varför skulle jag annars säga det?!
Kanske vi borde bli bättre på att ta åt oss av vad som sägs till oss, ta åt oss av komplimanger vi får och suga i oss dem. Vi är alltför duktiga på att ta åt oss av negativa saker, därmed inte sagt att det är så för alla.
Lovet är snart slut och tyvärr har jag inte gjort ens hälften av allt det jag hade planerat. Sanningen att säga så har jag varit slö, lat och oengagerad. Tar dock konsekvenserna av det och tänker spendera hela sista lovdagen med att göra allt det jag inte gjort under veckan, det vill säga, plugga, städa och plugga lite mer. Får nog inse att jag är en ”sista minuten”-människa. Mitt motto tycks vara: Varför göra idag vad jag kan göra imorgon..
Fast, jag vill inte ha det så. Jag vill faktiskt vara en sådan där ordentligt en som gör allt på en gång istället för att skjuta på det.
Kanske borde jag ge mig själv det i löfte!?
Nu tar jag mitt pick och pack och går min väg, ska jag alls orka ta tag i allt ogjort bör jag lägga mig ner i sängen bums.
Imorgon är en annan dag!
