Vill du leva mitt liv så lever jag ditt.

Kanske krävs bara mod för att göra allting bättre. Kanske krävs det av mig att jag sätter mig ned och bestämmer vem jag är, vad jag är och framförallt vad jag vill. Kanske är just jag någon som inte riktigt fungerar alltid och därför kan tyckas avlägsen, konstig, skev och misstänksam. Kanske är det bara så att jag måste finna det riktiga jaget innan någon annan kan göra det.

Livet är en resa, kan tyckas utan mål men jag tror att det någonstans faktiskt finns något sorts mål dit vi alla så sakteliga färdas. Alldeles utan att vi själva vet om det och utan att vi kan påverka det. Trots detta må jag säga att det ofta känns meningslöst. Varför ska vi spendera en stor del av våra liv i skolbänken för att lära oss saker, sedan studera ännu mer för att få enhög utbildning och sedan spendera resten av våra liv i ett arbete där vi förhoppningsvis trivs någorlunda men väldigt ofta vantrivs. Är meningen med livet att slösa bort det på oväsentliga saker? Varför gråter vi oss till sömns om nätterna på grund av brustna hjärtan, förlorade vänner, trasika skor, slut pengar osv osv osv?
Borde vi inte istället leva våra liv fullt ut, göra allt vi vill göra och sluta vara så förbannat rädda för allting, framförallt rädda för att misslyckas. Borde vi inte istället be utbildningen fara och flyga, ge oss ut på okänt vatten och njuta av stunden? Hur många har inte spenderat sitt liv med att söka efter vad deras liv ska gå ut på? Vi växer upp, revolterar mot våra föräldrar, svär och domderar och beter oss som häxor (många av oss iallafall), sedan börjar vi studera mot högre mål, inser att vi inte vet vad vi vill bli när vi ”blir stora” men fortsätter på samma väg bara för att det är ”enklast, sedan väntar arbetslivet där vi spenderar år efter år på samma arbete utan att avancera minsta lilla. Nej, fel, en liten del av oss människor avancerar faktiskt och blir något stort, modeller, till exempel, som lever för att vara smala och vackra, andra blir högt uppsatta chefer, tjänar miljarder men hinner aldrig uppleva livets stora mirakel, barn och familj. Varför? De jobbar ihjäl sig, pengar blir en enda stor kamp efter mer och mer och mer.

Vi spenderar enorm mängd tid på att oroa oss för vad andra ska tycka om oss, hur vi ska bli omtyckta, bli ”the one”, den där som har allt. Vi köper kläder som modetidningarna säger åt oss att köpa, bantar om vi inte tar oss i storlek ”noll”, opererar våra kroppar för att se ut som idealet. Smal, snygg, stora bröst, perfekt hud osv osv osv. Livet blir till slut en enda lång kamp där vi sällan (nästan aldrig) är nöjda med oss själva utan strävar efter att bli bättre, finare, vackrare, smalare, rikare… och så fortsätter det.. till den dagen då allt tar slut.

Min fråga idag är simpel:
Vad går egentligen livet ut på och hur spenderar vi våra liv för att få mest möjligt ut av det?

Älskar älskar inte

Idag är en sådan där dag då det mesta känns fel och galet. En dag då ångesten kommer så nära inpå att jag nästan kan ta på den. Jag vet inte vad som utlöst det hela men det känns inte bra, det känns som att stupet närmar sig och min rädsla att falla ner gör mig handlingsförlamad. När ska jag egentligen kunna förlåta mig själv? Kommer jag någonsin kunna göra det? Förmodligen inte, inte än på länge iallafall. Det känns som att jag äts upp av mig själv, av det hat och förakt jag hyser för det som varit jag. För det är inte jag just nu, det var länge sedan och det är ingenting jag kan göra ogjort, hur mycket jag än önskar att jag kunde det. Kanske är det så att jag just nu är nere i en sådan svacka som kommer göra mig starkare, så småningom.  Men just nu kan jag ingenting annat göra än att avsky mig, låta mig påminnas om allting för att ge mig stryk, mentalt.

Det sägs att efter regn kommer solsken, jag önskar bara solskenet kunde hålla i sig en stund, få mig att förstå att det är ok att inte vara ”perfekt”, att faktiskt våga lita på att jag är förlåten och kunna förlåta mig själv.

Idag är en sådan dag jag önskar att jag aldrig hade stigit upp, kanske hade det gått bättre om jag legat kvar i dvala med tankar flygandes i huvudet. Just nu är jag inte stark, jag är inte modig och jag är inte säker. Osäkerheten äter mig levande och vill inte släppa taget om mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag än stretar emot, jag är fel och ingenting kan göra mig rätt.

Imorgon kommer säkert allt kännas bättre och jag har lärt mig att acceptera att vissa dagar är helt fel, jag har lärt mig acceptera mitt eget hat mot mig själv. Jag vet med mig att det känns bättre sen, att jag måste få ångra, måste få slå på mig själv. Kanske är det en väg till läkning, kanske är det något som kommer bli lättare. Fast å andra sidan kan det lika gärna vara något jag måste gå igenom då och då för att faktiskt hålla mig vid medvetande.

Tärningen är kastad, nu väntar bara vägen till läkning, vägen till att bli en hel individ. Förmågan att älska finns där i mig, jag behöver bara hitta förmågan att kunna bli älskad också. Jag behöver få en säkerhet i mig som gör att jag inte alltid tvivlar. Men det jag allra mest behöver är att förlåta mig själv och lära mig älska det som är jag.

Hur lär man sig älska någon man hatar djupt?

En perfekt fasad av mig själv

Vad är det som gör att vissa dagar flyter ihop i ett enda töcken av tankar och tillbakablickar? Att leva i nuet ter sig svårare än man först trott och det skapar ett virrvarr av funderingar på hur saker hade varit om man valt annorlunda. Jag är dock säker på att ingenting sker av en slump, jag tror helt och fullt på att allt har en mening, om än meningen ibland tycks vara ett stort nederlag och en lång kamp mot ett ingenting utan slut.

Ibland önskar jag att jag kunde få en möjlighet att gå tillbaka i tiden och se vad som hade hänt om jag inte gjort som jag gjort. Samtidigt känner jag att det vore oerhört tungt, jag är trots allt den jag är på grund av och tack vare, de val jag gjort i mitt liv. Och hur mycket jag än ”ångrar” vill jag ändå inte göra något ogjort, de gåvor jag fått gör mig till en lycklig individ och till livet hör även nergångar då allt känns tungt och omöjligt.

Vad gör en människa perfekt? Ärligt talat tror jag inte att perfekt existerar, alla bär vi våra bördor, vissa tyngre än andra, och alla har vi våra ”lik i garderoben” som gömmer sig för att titta fram någon gång då och då. Jag har ett förflutet som ännu hemsöker mig, men då jag kommit igenom dessa svackor är jag ett uns starkare och mer säker på att den jag är faktiskt är mitt rätta jag. Trots detta tvivlar jag på vemjag egentligen är, ärligt talat vet jag inte det, inte helt säkert. Det kommer ta sin tid, men det är värt varje sekund.

Tänk att få beröra någon annan, att genom ord och tankar faktiskt ge någon en bild av mig och ett steg i rätt riktning. Kanske är det därför jag bestämt mig för att arbeta med ungdomar, för ungdomar. För kan jag hjälpa en enda har jag gjort något bra och därmed kan en del av mitt eget kaos lugna sig. Att ge och ta, att värma och hålla om. Ibland behövs inga ord, ibland räcker det att bara finnas där, att vara intill utan några krav. Mitt liv är allt utom perfekt och jag är långt ifrån en perfekt människa, jag har mina bördor att bära men jag har även förmågan att försöka sätta mig in i hur det kan kännas. Det finns stunder då jag är långt bort och oförmögen att orka bry mig, så kan tyckas iallafall, men till och med då allt verkar som mörkast är jag ändå där, i tanken. Ibland så till den grad att jag glömmer mig själv och sätter mig själv åt sidan.

Det är därför jag skriver, genom att skriva får jag ut det som inte alltid kan sättas i tal, det innersta som skrämmer mig och som jag inte riktigt vill tala om. Genom att skriva kan jag vara bara jag, utan masker och fasader, utan stopp. Ingen kan tala om för mig att det jag skriver inte är sant för det kommer från mig, inifrån där ingen egentligen når. Genom att skriva håller jag mig från att åter bryta ihop, att bli det spöke jag en gång varit.

Somliga säger sig veta exakt hur allt ska vara, jag säger tvärtom, jag kan inte veta hur något är eller ska vara för någon annan. Jag kan inte ens säga hur det ska vara för mig. Saker och ting sker utan att jag kan påverka, det enda jag kan göra är att göra nuet till något bra. Något somför mig och min familj blir så bra vi vill ha det. Tack vare min familj kan jag känna att jag räcker till, jag duger precis som jag är och jag är älskad konstant. Sen är det ju faktiskt så att ingen kan vara så bra på att vara jag som jag själv. Det tål att upprepas, gång på gång på gång, för vi har en tendens att ”glömma” det bra och bara ta åt oss av det ”dåliga”. Människor i stort verkar vara sådana.

Nu ska jag ta mitt jag och krypa ner intill en av de människor jag skänkt mitt hjärta, hela mitt hjärta. Utan honom vore jag inte den jag är, utan honom vore jag en spillra av det jag är nu. Jag kan inte med ord förklara hur mycket han gjort för mig, hur mycket han stärkt mig i det som är jag, bara genom att finnas där då allt känts tungt och utan hopp. Jag önskar att jag någon gång kan ge tillbaka allt det han gett mig, och jag hoppas att han känner och vet att jag älskar honom för att han är han och för att han gör mitt och barnets liv så vackert genom att finnas där.

Vi behöver alla någon, sen vem den någon är vet vi inte. Det kan vara ett djur, en förälder, en kärlek, en främling, en vän.. den hjälpande handen som gör att vi inte faller över kanten utan lyckas klamra oss fast en liten stund till.
Vem tar hand om dig när du själv inte orkar?

I slutändan är jag ändå jag

Det kanske är så att mitt liv börjar lätta. Bli något som jag faktiskt orkar med och klarar av. Det känns lite som att jag tagit nya steg, som att jag nu vågar lära känna människor och faktiskt kan prata. Om så bara för en liten stund. Erkännas bör att jag inte beter mig som någon i min ålder riktigt, eller jo det gör jag nog men förmodligen finns många som anser att jag borde vara på något annat sätt. Själv känner jag tvärtom, det är nämligen så att jag äntligen vågar vara jag och ingen annan. Konstigt nog har det fungerat, plötsligt är jag ändå accepterad, detta är vad jag själv tror, jag har det inte på papper. Vill nog egentligen inte veta sanningen heller, vågar inte. Känns skönt att leva i tron att jag faktiskt är accepterad och duger precis som jag är. Det är klart jag önskar jag var någon annan, det är svårt att komma bort från gamla spår. Men jag kämpar inte för att komma bort från mig själv längre, jag försöker snarare iklä mig rollen som mig själv, bara jag, naken fast påklädd.

Jag har spenderat mitt liv i skepnaden av någon annan, burit en mask som varierat beroende på var jag befunnit mig och med vem/vilka. Jag har vistats i en roll, någon som inte riktigt funnits men som velat komma ut, som velat visa det äkta. Inte förrän nu har jag lyckats, eller nej, det är för mycket att säga att jag lyckats, mer sant är att jag kommit en bra bit på väg och är på väg åt rätt håll. Jag är nu mig själv och den jag vill vara, med fel och brister och med låga tankar om mig själv. Dock inte så låga som de varit, nu börjar jag tycka om mig mer, om än inte mycket så åtminstone lite grann. Men jag är iallafall på väg åt rätt håll och vill fortsätta min strävan framåt mot ett liv där jag faktiskt är mig själv och älskar mig för det.

Vet inte varför jag kom att tänka på detta nu men någonstans slog det mig att helgen som gick var en prövning, jag fick testa mig själv för att se hur det skulle gå. Och gissa vad?! Det gick alldeles utmärkt. Jag trivdes i ”rollen” som mig själv och vågade vara precis så som jag är, den riktiga jag som vågar leva mitt eget liv utan att tänka på vad någon ska tycka.

Jag kom dessutom fram till den kanske största sanningen av de alla:
Ingen annan är så bra på att vara jag som jag själv!

Lek för lekandets skull

Näsan kliar och rinner, ögonen kliar, halsen river. Är det månne en förkylning eller kanske allergin som ger sig till känna? Förmodligen en mix av de bägge två. Snömögel + pollenstart är ingen bra kombination, speciellt inte då kvalster finns med i bilden. Då det dessutom startar en förkylning i samma veva är min kropp helt i obalans. Därför kommer detta kliande och nysande. Men förutom det mår jag bra, livet som vegetarian har inte varit annat än suveränt och jag stormtrivs.
Vill ni veta en hemlis? Jag har inte saknat kött en enda gång, trots att jag lagar dubbla rätter varje dag. Vegetariskt till mig och kött till kärleken och barnet. Det måste ju betyda att jag inte valt annat än rätt tycker jag.

Nu stundar en lördag, frukosten är avklarad, kärleken är på väg till jobbet och själv ska jag klä mig för att sen duscha barnet och efter det leka som bara den. Vi leker för lite vi vuxna, har ni tänkt på det? Det är som att vi inte vågar, eller inte ids, eller inte kan. Leken gör oss hela och vi får utlopp för allt möjligt då vi leker.

Så, med det sagt ska jag ta min rumpa och gå härifrån. Jag hoppas lördagen blir så fantastisk som den bara kan bli. Själv ska jag göra allt för att ha en underbart fin lördag, och vädret hjälper mig på vägen med gassande solsken. Toppen!

Ett tips: Lek mer, jag lovar, livet blir fantastiskt roligt!

Trött!

Jag har nog bara en sak att skriva idag.. trött!
Det är det enda som kretsar i mitt huvud, en stor gigantisk trötthet som snart sväljer mig levande. Det låter konstigt jag vet men så är det faktiskt.

Klockan är strax efter nio men jag tänker lägga mig nu på en gång, orkar inte vara vaken en sekund till. Det känns lite som att jag skulle kunna sova flera dygn just nu. Usch.

Hur får man tillbaka kraft och ork och blir en stark och positiv person igen?!

Ett tu tre

Är inne i slutet av andra dagen och jag kan säga att mitt beslut känns så rätt och riktigt. Jag är mer än nöjd över det val jag tagit att gå över till vegetarisk kost och det känns som jag ”hittat rätt”. Äntligen, må jag säga.

Det blir ett kort inlägg idag, har åtskilliga gånger nästan fallit i sömn under den dag som gått, tröttheten har mig i ett hårt grepp och kanske får jag sova av mig lite av den till helgen. Imorgon är det dock uppstigning klockan 6 som gäller och sen fullt upp ända fram till kvällen. Har en uppsats att skriva som jag inte ser fram emot alls, en argumenterande uppsats för att vara exakt. Borde börjat för länge sedan och har sparkat mig själv en hel del för att jag inte börjat ännu. Tänker spendera morgondagen på att fundera ut argument och lägga upp uppdelningen av uppsatsen, hoppas på att få den nästan färdig faktiskt.

Nu väntar förberedelser inför sänggående. Ögonen vill inte riktigt hålla sig uppe och jag känner att det vore dumt att kämpa emot kroppen mer än jag redan gjort.

Varför känns vissa dagar som sirap och andra som lättmjölk?

För tillfället luktar det innebränt hos oss. Varför? Fästmannen har diskat gjutjärnsstekpannan och ställt den på en platta för att torka. Dessvärre glömde han bort det varvid pannan har stått där med plattan på högsta värme i en halvtimma ungefär. Min huvudvärk har därför stigit till oanade höjder och jag har en känsla av att det kommer bli svårt att sova med tanke på stanken här inne.
Hoppas barnet inte känner av det bara och att det inte blir några problem.

Idag har jag förresten gått mot ett ”nytt liv”, rättare sagt ett vegetariskt sådant. Insåg att då jag ändå inte är så mycket för kött så är det lika att faktiskt gå över helt till vegetariskt. Dessutom finns det så fruktansvärt mycket gott inom den vegetariska kok/mat-konsten. Lånade en stor kokbok på biblioteket idag med oerhört många recept och jag känner mig så fruktansvärt taggad att sätta igång. Vi måste dock handla en hel del innan jag kan göra det, så för tillfället är det bara att laga på det som finns hemma, vilket faktiskt är rätt mycket.

Har varit på väg i duschen och sen i säng ett tag nu, tror jag borde göra ”slag i saken” och bege mig innan jag blir alldeles för trött.
Visste ni förresten att det finns ett monster som heter ”tjatmonster” och ett som heter ”glassmonster”? Det fick vi lära oss idag när barnet lånade en ”monsterbok” på biblioteket.

Förvirrad i sömniga tankar

Jag har en känsla av att det är en hel del som ändrats sedan jag var inne på wordpress senast (häromdagen). Antinge har det gjort det eller så är jag tröttare än jag faktiskt trodde. Förmodar att tröttheten inte spelar mig ett sådant dunderspratt, vilket alltså innebär att det ändrats. Då uppstår genast problem, hur ska jag nu förstå något när jag knappt hade börjat förstå innan. Datorer och teknik, jag må kunna lite men oftast står jag som ett frågetecken och gapar stort för att på något vis balansera upp det tomrum som öppnas i huvudet.

Jag var förresten på väg i säng redan för en timme sedan. Är tröttare än jag varit på länge och sömn vore något att lägga mycket tid på. Dessvärre fastnar jag väldigt lätt vid detta teknikens under och klickar mig runt i cyberspace. Fanns det inte någon låt som hade space med i titeln för något år sedan?

Hur som helst, här kommer vi till morgondagens stora utmaning: jag ska från och med imorgon skära bort alla onyttiga och totalt onödiga ”födo”-intag från mitt liv. Nu eller aldrig!
Vet ännu inte riktigt hur detta ska gå till med det känns som att det kanske löser sig på vägen. Det är vad jag hoppas på. Eller nej, allra helst hoppas jag på att möta en superhäxa som trollar bort alla extran och ger mig en ”kropp to die for” utan att jag behöver anstränga mig. Vi lever väl på 2000-talet eller hur, så omöjligt är det väl inte? Ok, jag ger mig. Det är rena önskedrömmarna, men det känns bra just innan jag inser att sanningen och verkligheten är en helt annan.

Idag har förresten spenderats utomhus, jag och familjen har njutit av ”solen” som faktiskt visat sig till och från hela dagen. Fantastiskt med andra ord och några till prickar att lägga till samlingen. Börjar vara en hel del nu, kanske borde jag pröva dra ett streck mellan dem för att se vad det blir.
Men nu är det dags att lämna kidnapparburken, den är bra på att fånga in och aldrig släppa taget. Tänk om det var likadant med mer tråkiga och nödvändiga saker.

Kan man byta liv och identitet, och kanske viktgast av allt, hur vet man när man hittat sitt riktiga jag?

Jag vs. Mig

Nä, men allvarligt. Hur gick det här till?! Idag skulle vara den dag då jag skulle ta tag i det förfall jag orsakar min kropp just nu. Jo det hade nog kunnat fungera, jag var jättetaggad på morgonen och hade i huvudet redan letat fram en bok att skriva ”matdagbok” i, samt en för träning. Problemet kom senare, ungefär vid lunchtid. För seriöst talat, hur bär man sig åt då man är hemma med barnet och ska laga en lunch bestående av plättar? Visst, jag hade säkert kunnat säga ”nej det blir inga plättar, mamma gör något annat”, men det monster som då hade mött mig med skrik och gråt var ingenting jag ville väcka, därför gjorde jag de utlovade plättarna. Och som om det inte vore nog med det så vispade jag även laktosfri grädde och tog fram hallonsylt. Där var den ”nyttiga” lunchen. Grattis!

Okej, det hade ändå kunnat bli en nyttig lunch för mig, ingenting säger egentligen att jag måste äta samma lunch som barnet. Men.. det luktar ju så gott och det riktigt saftades i munnen av tanken på plättar med grädde och sylt. Härmed skulle jag kunna erkänna att jag inte har nog stark karaktär för att leva ”det nyttiga livet”. Men jag har faktiskt klarat det förut så därför känns det erkännandet långt bort just nu.
Jag skulle faktiskt kunna ge upp och bara inse att jag är en för stor ”livsnjutare” för att klara att välja bort de goda saker jag borde. Men samtidigt vet jag att det finns oerhört mycket gott att hämta i det nyttiga också. Känns lite som platt fall må jag säga. Hur motiverar man en godisgris att sluta äta sött och gott?!

Alternativ 1: Rensa ur kyl, frys, skåp, skafferi från onyttigheter och sockerbomber. Handla sen in nyttigheter så det svämmar över!
Går inte, familjen måste ju få äta det de vill även om jag inte ”får”.
Alternativ 2: Blunda varje gång jag går förbi kyl, frys, skåp och skafferier. På det sättet undviker jag att se gottat och därmed kommer inte suget efter det.
Går inte, jag skulle aldrig kunna gå in i köket och inte heller laga mat för då måste jag ju öppna kyl, frys, skåp och skafferier.
Alternativ 3: Bli vegan och enbart äta grönt och nyttigt, dessutom inte äta godis eftersom det oftast innehåller diverse ingredienser baserat på djur på något vis.
Går inte, jag skulle dö om jag inte fick äta kött och fisk och allt sådant. Min kropp skulle sluta fungera på grund av näringsbrist.
Alternativ 4: Helt och hållet sluta äta godis, kakor, fika, sött, chips, snask och allt sådant.
Går inte, hur fan klarar sig någon utan att äta sådana saker. Det är ju det absolut bästa som finns, när fredag och lördag kommer har vår familj gottedagar.

Förstår ni nu hur omöjligt det känns?! För varje argument har jag minst fyra motargument och i slutändan väger de tyngst, hur mycket jag än önskar att det inte vore så.
Summa summarum: Hur bär man sig åt för att lägga om kostvanor, levnadsvanor och motionsvanor och sen lyckas hålla det hela vägen?