Jag har tappat stinget och blivit slö. Sådant som faktiskt varit betydande för mig har nu tappat sin roll och jag lever snarare i bakvattnet än framme bland vågorna. Lite som att luften gått ur mig och få saker är så viktiga som de varit.
Ett exempel: Istället för att ta ett glas vatten på kvällen vräker jag i mig onyttiga saker som jag sedan ändå mår dåligt över och ångrar.
Kan det vara ett tecken på svaghet? Självklart! Erkännas bör att tankarna dagligen går i mönster som ”nu ska jag skärpa mig och ta tag i vad jag stoppar i munnen och inte”, men de sätter aldrig ordentliga spår i mitt agerande. Hur kan det komma sig att jag blivit så svag och släppt greppet om mig själv så stort? Vad ska egentligen krävas för att återta kontrollen över hur jag behandlar den enda kropp jag har?
Kanske är det så enkelt som att jag behöver ordentlig hjälp, kanske behöver jag anteckna vad jag sätter i munnen varje dag, kanske behöver jag en spark i arslet för att ta mig ut och motionera. För när jag väl gjort det mår jag bättre och kroppen njuter i fulla drag. Tänk om jag skulle motionera varje dag. Träna de stackars muskler som förtvinat och bytts ut mot idel fett på min kropp.
Här behövs ett ordentligt krafttag, och det nu på en gång innan det är försent. Från och med imorgon ska jag skriva ”matdagbok” och börja med daglig träning på ett eller annat sätt. Jag kan nästan garantera att jag kommer bli oerhört mycket piggare, gladare, friskare och framför allt finare!!
Imorgon är en annan dag…
