I slutändan är jag ändå jag
april 21, 2008 av Enigma
Det kanske är så att mitt liv börjar lätta. Bli något som jag faktiskt orkar med och klarar av. Det känns lite som att jag tagit nya steg, som att jag nu vågar lära känna människor och faktiskt kan prata. Om så bara för en liten stund. Erkännas bör att jag inte beter mig som någon i min ålder riktigt, eller jo det gör jag nog men förmodligen finns många som anser att jag borde vara på något annat sätt. Själv känner jag tvärtom, det är nämligen så att jag äntligen vågar vara jag och ingen annan. Konstigt nog har det fungerat, plötsligt är jag ändå accepterad, detta är vad jag själv tror, jag har det inte på papper. Vill nog egentligen inte veta sanningen heller, vågar inte. Känns skönt att leva i tron att jag faktiskt är accepterad och duger precis som jag är. Det är klart jag önskar jag var någon annan, det är svårt att komma bort från gamla spår. Men jag kämpar inte för att komma bort från mig själv längre, jag försöker snarare iklä mig rollen som mig själv, bara jag, naken fast påklädd.
Jag har spenderat mitt liv i skepnaden av någon annan, burit en mask som varierat beroende på var jag befunnit mig och med vem/vilka. Jag har vistats i en roll, någon som inte riktigt funnits men som velat komma ut, som velat visa det äkta. Inte förrän nu har jag lyckats, eller nej, det är för mycket att säga att jag lyckats, mer sant är att jag kommit en bra bit på väg och är på väg åt rätt håll. Jag är nu mig själv och den jag vill vara, med fel och brister och med låga tankar om mig själv. Dock inte så låga som de varit, nu börjar jag tycka om mig mer, om än inte mycket så åtminstone lite grann. Men jag är iallafall på väg åt rätt håll och vill fortsätta min strävan framåt mot ett liv där jag faktiskt är mig själv och älskar mig för det.
Vet inte varför jag kom att tänka på detta nu men någonstans slog det mig att helgen som gick var en prövning, jag fick testa mig själv för att se hur det skulle gå. Och gissa vad?! Det gick alldeles utmärkt. Jag trivdes i “rollen” som mig själv och vågade vara precis så som jag är, den riktiga jag som vågar leva mitt eget liv utan att tänka på vad någon ska tycka.
Jag kom dessutom fram till den kanske största sanningen av de alla:
Ingen annan är så bra på att vara jag som jag själv!
