En perfekt fasad av mig själv

Vad är det som gör att vissa dagar flyter ihop i ett enda töcken av tankar och tillbakablickar? Att leva i nuet ter sig svårare än man först trott och det skapar ett virrvarr av funderingar på hur saker hade varit om man valt annorlunda. Jag är dock säker på att ingenting sker av en slump, jag tror helt och fullt på att allt har en mening, om än meningen ibland tycks vara ett stort nederlag och en lång kamp mot ett ingenting utan slut.

Ibland önskar jag att jag kunde få en möjlighet att gå tillbaka i tiden och se vad som hade hänt om jag inte gjort som jag gjort. Samtidigt känner jag att det vore oerhört tungt, jag är trots allt den jag är på grund av och tack vare, de val jag gjort i mitt liv. Och hur mycket jag än “ångrar” vill jag ändå inte göra något ogjort, de gåvor jag fått gör mig till en lycklig individ och till livet hör även nergångar då allt känns tungt och omöjligt.

Vad gör en människa perfekt? Ärligt talat tror jag inte att perfekt existerar, alla bär vi våra bördor, vissa tyngre än andra, och alla har vi våra “lik i garderoben” som gömmer sig för att titta fram någon gång då och då. Jag har ett förflutet som ännu hemsöker mig, men då jag kommit igenom dessa svackor är jag ett uns starkare och mer säker på att den jag är faktiskt är mitt rätta jag. Trots detta tvivlar jag på vemjag egentligen är, ärligt talat vet jag inte det, inte helt säkert. Det kommer ta sin tid, men det är värt varje sekund.

Tänk att få beröra någon annan, att genom ord och tankar faktiskt ge någon en bild av mig och ett steg i rätt riktning. Kanske är det därför jag bestämt mig för att arbeta med ungdomar, för ungdomar. För kan jag hjälpa en enda har jag gjort något bra och därmed kan en del av mitt eget kaos lugna sig. Att ge och ta, att värma och hålla om. Ibland behövs inga ord, ibland räcker det att bara finnas där, att vara intill utan några krav. Mitt liv är allt utom perfekt och jag är långt ifrån en perfekt människa, jag har mina bördor att bära men jag har även förmågan att försöka sätta mig in i hur det kan kännas. Det finns stunder då jag är långt bort och oförmögen att orka bry mig, så kan tyckas iallafall, men till och med då allt verkar som mörkast är jag ändå där, i tanken. Ibland så till den grad att jag glömmer mig själv och sätter mig själv åt sidan.

Det är därför jag skriver, genom att skriva får jag ut det som inte alltid kan sättas i tal, det innersta som skrämmer mig och som jag inte riktigt vill tala om. Genom att skriva kan jag vara bara jag, utan masker och fasader, utan stopp. Ingen kan tala om för mig att det jag skriver inte är sant för det kommer från mig, inifrån där ingen egentligen når. Genom att skriva håller jag mig från att åter bryta ihop, att bli det spöke jag en gång varit.

Somliga säger sig veta exakt hur allt ska vara, jag säger tvärtom, jag kan inte veta hur något är eller ska vara för någon annan. Jag kan inte ens säga hur det ska vara för mig. Saker och ting sker utan att jag kan påverka, det enda jag kan göra är att göra nuet till något bra. Något somför mig och min familj blir så bra vi vill ha det. Tack vare min familj kan jag känna att jag räcker till, jag duger precis som jag är och jag är älskad konstant. Sen är det ju faktiskt så att ingen kan vara så bra på att vara jag som jag själv. Det tål att upprepas, gång på gång på gång, för vi har en tendens att “glömma” det bra och bara ta åt oss av det “dåliga”. Människor i stort verkar vara sådana.

Nu ska jag ta mitt jag och krypa ner intill en av de människor jag skänkt mitt hjärta, hela mitt hjärta. Utan honom vore jag inte den jag är, utan honom vore jag en spillra av det jag är nu. Jag kan inte med ord förklara hur mycket han gjort för mig, hur mycket han stärkt mig i det som är jag, bara genom att finnas där då allt känts tungt och utan hopp. Jag önskar att jag någon gång kan ge tillbaka allt det han gett mig, och jag hoppas att han känner och vet att jag älskar honom för att han är han och för att han gör mitt och barnets liv så vackert genom att finnas där.

Vi behöver alla någon, sen vem den någon är vet vi inte. Det kan vara ett djur, en förälder, en kärlek, en främling, en vän.. den hjälpande handen som gör att vi inte faller över kanten utan lyckas klamra oss fast en liten stund till.
Vem tar hand om dig när du själv inte orkar?