Självkänsla?

Är det verkligen så viktigt vad andra tycker om en? Svaret på den frågan är självklart olika beroende på vem man frågar. I mitt fall önskar jag att jag helt ärligt kunde svara ”nej”. Men tyvärr, det vore att ljuga för mig själv. Av någon ännu okänd anledning funderar jag större delen av dagarna på just detta. Vad tycker andra om mig och hur uppfattas jag?

Konstigt, må tyckas, det sägs ändå att det viktigaste av allt är att leva efter sitt eget och bara göra sig själv gott utan att bry sig nämnvärt om andras åsikter. Självkänsla, att tycka om sig själv, veta att man är bra och inte behöva uppmärksamhet och bekräftelse av andra. Men är det så på riktigt?

Behöver inte alla människor någon sorts bekräftelse? Lär vi oss inte redan i tidig ålder att det är viktigt att vara omtyckt, att behandla andra rätt för att de ska tycka om oss? Är det självkänsla? Att leva så att andra ska tycka om en, att vara sådan som andra vill ha en?

Har jag helt enkelt missuppfattat hela saken?

Det märkliga är att nu när jag lägger mig ner i min säng för att sova så kommer mina tankar färdas i samma banor som de oftast gör. Vad tycker de om mig? Hur ska jag vara för att de ska tycka om mig? Vad behöver jag göra? Vad ska jag ha på mig imorgon för att duga i deras ögon? Hur ska jag få min kropp att vara något som duger?

Är det inte skrämmande? Jag spenderar åtskillig tid till att oroa mig och hela tiden försöka vara på ett sådant vis att andra ska tycka att jag är ok. Istället för att vända mig till mig själv och fundera över vad jag ska göra för att tycka om mig själv. Vad är det som gör att vi är så svaga i oss själva och framför allt, hur blir vi av med detta oerhörda beroende?

Vill ni veta en hemlighet? (Schh, säg det inte till någon..)
Det finns stunder då jag tycker att jag är helt ok, att jag duger precis som jag är.

Situation högbildning

Ett tu tre…
Nej, det fungerade inte. Försökte med tricket ”knäppa-med-fingrarna-och-få-allting-gjort-på-momangen” men det är helt enkelt en bluff. Eller så har jag för lite magi i mina fingrar. (välj själv alternativ)

Jag har spenderat dagen med att dra fram en massa saker, sortera, kasta, ordna och nu ligger det en rejäl hög lite överallt som jag ännu inte fått bort. Kan tala om att det inte beror på något annat än den berömda latmasken. Hittade helt enkelt bättre och roligare saker att göra, som att se dubbelavsnittet av Csi/Brottskod Försvunnen. Ja för att inte tala om att det varit disco här, dock inte på eget bevåg utan enbart för att grannen snett ovanför bestämde sig för att spela musik på en nivå som slår allt jag hört hittills. Det var i princip samma ljudnivå här som det är ute på nattklubbar. Då undrar jag genast hur mycket hörselproblem de fick där uppe. Det är nu jag ska passa på att berätta att jag i vanliga fall inte har något alls emot att mina grannar festar då helgen kommer. Skillnaden den här gången var just volymen som sträckte sig till himlen med sitt oljud. Barnet påverkades dessutom av det, något jag finner föga roande och ytterst onödigt. Fest kan man ha men det gäller att hålla det på en ”normal” nivåd där ingen tar skada av det.

Hur som helst. Min kreativa sida har satt sitt till idag. Märks det att den mörka sidan av mitt jag för tillfället är bortblåst? Därmed inte sagt att allt är okej utan bara att jag faktiskt accepterat att jag går igenom en del just nu som inte har några direkta svar men som kräver lösningar jag för tillfället är oförmögen att ordna. Kalla mig svag, själv kallar jag mig odisciplinerad.

Med detta sagt är det dags för ännu en dust med högarna. Någon ordning måste det bli innan det är dags att äntra sängen för natten.
Vem tar hand om allt då ingen vill ha det?

Borttappad i mig själv utan vilja

Plötsligt slår det mig att tiden är knapp, jag har tusen oavklarade saker att göra men ingen ork till något av det. Kan man köpa ork och energi någonstans?

Det är som att luften gått ur mig totalt, jag orkar inte längre sådant jag tidigare orkat utan problem. Plötsligt går jag omkring som ett vandrande kolli vars enda tanke är ”vad ska de tycka om mig”, man kanske skulle kunna kalla mig livrädd, eller en smula hysterisk.

Egentligen borde det inte spela någon roll, men samtidigt spelar det den största rollen av de alla. Jag är en individ som precis som alla andra behöver någon form av uppmuntran. När orden väl sitter där på print inser jag ändå att det låter föga onödigt. Varför ens skriva något som spökar i huvudet, vad har jag att vinna på det? Kanske är inte vinsten det viktiga utan vägen dit. Resan mot det slutgiltiga målet ”vem är jag”. Borde jag ta ”mitt pick och pack”, resa mig upp och gå min väg för att finna en ny väg? Kanske är det just vad jag borde göra, men det känns tungt och svårt. Jag trodde det var på väg att bli bra, det kändes så. Någonstans var lyckan fullständig, äntligen hade även jag ett sådant liv som så många haft så länge. Ett liv där vänner inte längre var ett stort blankt frågetecken utan snarare något självklart. Kanske ropade jag hej för tidigt, trodde på något som egentligen inte fanns. Kanske har jag någonstans på vägen gjort fel och därmed förlorat det jag kanske ändå inte hade.

Kanske är det bara så att jag letade på fel ställe, jag gick fel väg och hamnade på villospår. Planen att finna mig själv har någonstans gått om intet och bytts ut mot en vilja att bli den jag anses ska vara. Någonstans känns det som att jag hamnat på totala villovägar där det viktigaste tappat betydelse och där något helt annat istället vuxit fram. Varför vet jag inte men jag har mina aningar. Jag måste helt enkelt bryta mig loss, igen, se det som är viktigast och ta bort det jag trott varit sanningen under en tid nu. För tydligt är att det jag trodde var inte alls som jag trodde.

Okej, meningarna gör ingen klok, men jag vet, och det är vad som är viktigast. Tänker inte skriva rakt ut, det skulle förmodligen bara komma ut fel, därav alla dessa genvägar. Jag vet inte vad som är fel men jag vet att jag måste reda ut det snarast. Det börjar gå för långt och det äter upp mig undan för undan. Vem är jag, vad vill jag, vad ska jag ta mig till?!

Den välbekanta känslan av gråt sitter där i halsen och håller mig i ett hårt grepp, men nej, det ska inte fram. Jag inser ju hur patetiskt allting är, hur oerhört dumt det är. Varför bryr man sig om sådant som egentligen inte är viktigt? Vad är det som gör att man alltid vill till andra sidan, gräset är inte grönare där, det vet man så väl. Trots det ligger önskan kvar där inuti, önskan om ett annat liv, någon annanstans, ett annat jag.

Det är dags att inse att det inte fungerar, jag måste ta mig i kragen och förstå. Livet är som ett pussel, mitt pussel har redan börjat läggas och det går inte att byta. Jag måste vidare, framåt, till nästa bit. Oavsett hur ont det gör, just nu.

Det är inte ett avsked, bara en ny start, mot ett nytt mål, mitt riktiga jag.

I en annan tid, på en annan plats

Ibland funderar jag på hur man ska bära sig åt för att bli den folk vill att man ska vara. Ännu fler gånger funderar jag på hur man ska bära sig åt för att bli den man själv vill vara. Hur vet jag att den jag är är den jag vill vara och den jag bör vara för att vara sann mot mig själv?

Den senaste tiden har rört upp diverse saker som legat gömda under ytan en längre tid. Sådant som jag egentligen inte vill ha fram igen. Däri ligger det faktum att jag inte själv vet vem jag är eller vem jag förväntas vara gentemot andra och gentemot mig själv. Då det dessutom visar sig att jag blir behandlad på ett felaktigt sätt jämfört med andra skapas frågetecken som jag ännu inte lyckats räta ut.

Dessutom funderar jag över hur mitt liv ska se ut, hur det kommer se ut och hur jag ska göra för att få det som jag vill att det ska vara. Livet känns för kort för att fundera ut, men för långt för att planera. Är det möjligt att leva i nuet då man inte vet hur nuet ska levas?

Det känns som jag går omkring i en skugga av mig själv, någon som finns där men som inte orkar upp utan hjälp. Någon som inte heller får den hjälp som faktiskt behövs. Varför? För att ingen ser det som är där inunder. Jag vet inte heller om jag vill att någon ska se det som finns där, mest av rädsla för att skrämma bort de som ingenting vet. Då är det lättare att låtsas, att leva i en värld gömd av det som egentligen borde få finnas framme, skadad av det som varit, ärrad av det som hänt och oförmögen att be om hjälp. Kanske försöker jag visa mig stark, kanske är jag stark. Kanske är det bara så enkelt som att jag är en liten mus rädd för att bli fångad i fällan och avslöjad.

Hur gör man för att göra sig själv gott? I vilken ände ska jag börja och var ska jag sluta? Hur kommer jag bort från det som tynger mig utan att avslöja för mycket?

Jag tänker inte påstå att jag är ledsen dygnet runt, det vore att ljuga. Däremot kan jag med säkerhet säga att jag inte trivs just här och just nu. Någonting har gått fel men för tillfället kan jag inte sätta fingret på vad det är, därför väljer jag att lägga locket på och låtsas. Det är åtminstone något jag är bra på.

Det som skrämmer mig mest just nu är att komma till den insikten att jag står där själv igen. Att de jag trott var vänner visar sig vara motsatsen, att bli skrattad åt, förlöjligad och lurad. För hur vet man om någon är sann mot en då man själv inte kan vara sann mot ens eget jag?

Just nu borde jag inte skriva, just nu ligger tankarna för nära inpå, de trycker på att få komma ut i det fria. Avslöjas för omvärlden med allt vad det innebär.
Just nu borde jag göra som jag alltid gjort, alltid gör och alltid kommer göra…

Jag lägger locket på och tar på mig masken.

Som att jag inte fanns

Det känns som att jag behöver ett stopp, en paus från allt. Framförallt från mig själv. Jag fungerar inte som jag borde göra och jag reagerar inte som jag brukar göra. Tiden är fel, det känns som jag fastnat i en spiral. Kan inte få ut något logiskt ur huvudet, det är snarare ett enormt tragglande av tankar, känslor, upplevelser, minnen, allt blandat i en mixer på högsta fart. Något som gör det omöjligt att räta ut vad som är vad och vem jag är mitt i allt det.

Nej jag har inte hamnat i en depression, det är nog snarare så att tiden hunnit ikapp mig, saker jag skjutit undan en lång tid har nått mig och då allt kommit samtidigt blir jag en tickande bomb som inte längre är så säker på de saker jag tidigare varit totalsäker på. Vad är det som gör mig sådan? Vad är det som gör att det sker just nu?

Det märkliga är att trots att jag går omkring redo att explodera så fungerar jag ändå ”som jag ska” i de flesta situationer, däremot tar jag åt mig av saker jag tidigare skulle skrattat bort. Som att jag inte fanns.
Just nu borde jag egentligen sitta ner och studera, göra sådant som man faktiskt gör då man går skola, en kort stund känns det som att jag skulle orka, sedan påminner jag mig själv om att jag inte alls gör det. Och det är kanske däri några av problemen ligger, jag vill men orkar inte.

Känner att ingenting hänger ihop, allt jag skriver är en enda stor röra, men det går inte att ändra på, för just sådan är jag, nu. En enda röra av allting, utan början och utan slut. Försöker blicka framåt, problemet är att jag inte vet vad jag har framför mig, det finns så mycket jag vill men allting känns väldigt långt bort, ouppnåeligt. Det enda jag önskar är att få vara okej, att slippa känna den frustration och meningslöshet jag känner just nu. Jag behöver en paus från allt, så är det nog. Men hur och var och när? Det går ju inte.

Man kan inte pausa livet, även om man vill.

Det äter upp mig inifrån

Nej nej nej, jag borde inte. Ändå gör jag det. Och sen mår jag dåligt. Konstigt att jag inte har större kontroll över det, jag brukade ha stenhård koll, ingenting slank förbi. Vid de tillfällen något ändå gjorde det tog jag itu med det på en gång. Nu sitter jag alldeles lealös och bara tittar på, vid sidan av, som att det inte är jag. Det märkliga är att jag trodde jag hade kontrollen, jag trodde jag kunde säga nej. Men ett nej har ingen betydelse, jag lyssnar inte på det längre. Suget är för stort och äter mig inifrån. Det gör mig maktlös och tom. Arg och förbannad. Galen och värdelös. Varför klarar jag det inte, varför kan jag inte bara ta tag i mig själv igen, slå mig gul och blå tills jag inser vad jag gör. Och framförallt vad det gör med mig.

Just nu är ingen bra tid, just nu är jag en fläck där nedanför som stirrar ut i tomma intet, en icke-fungerande sak som bara piper fram små ord utan att höras. Just nu är jag en skugga som egentligen inte finns, någon som avskyr sitt jag men ändå inte gör något åt det. Just nu är jag inte jag utan någon annan. Någon som inte är det jag som jag känner igen.

Just nu mår jag inte så bra som jag har gjort, allt på grund av att jag förlorat kontrollen. Den måste återtas, och det på en gång. Rensa ur det som skadar, ta in det som gör gott. Ju mindre desto bättre, det mår jag bättre av i slutändan. Det vet både jag, min kropp och mitt inre.

Gör mig till någon annan, skänk mig någon annans liv. Låt mig bara få njuta en stund av att vara perfekt, vara något jag aldrig någonsin kommer att bli. Ge mig en chans att få se det goda, se hur bra allt kan vara, hur bra allt kunde vara.. om inte.

Ge mig bara styrkan att hålla mig borta, att ta tag i mig själv på nytt, att lyssna på mig när jag skriker stopp. Jag vill ju inte, där innerst inne skriker rösten stopp, stanna, sluta. Ändå fortsätter jag, ignorerar totalt och gräver en ännu djupare grop, gör mig själv olycklig, får mig att må illa. Varför kan jag inte bara sluta?

Jag måste….