Det äter upp mig inifrån

Nej nej nej, jag borde inte. Ändå gör jag det. Och sen mår jag dåligt. Konstigt att jag inte har större kontroll över det, jag brukade ha stenhård koll, ingenting slank förbi. Vid de tillfällen något ändå gjorde det tog jag itu med det på en gång. Nu sitter jag alldeles lealös och bara tittar på, vid sidan av, som att det inte är jag. Det märkliga är att jag trodde jag hade kontrollen, jag trodde jag kunde säga nej. Men ett nej har ingen betydelse, jag lyssnar inte på det längre. Suget är för stort och äter mig inifrån. Det gör mig maktlös och tom. Arg och förbannad. Galen och värdelös. Varför klarar jag det inte, varför kan jag inte bara ta tag i mig själv igen, slå mig gul och blå tills jag inser vad jag gör. Och framförallt vad det gör med mig.

Just nu är ingen bra tid, just nu är jag en fläck där nedanför som stirrar ut i tomma intet, en icke-fungerande sak som bara piper fram små ord utan att höras. Just nu är jag en skugga som egentligen inte finns, någon som avskyr sitt jag men ändå inte gör något åt det. Just nu är jag inte jag utan någon annan. Någon som inte är det jag som jag känner igen.

Just nu mår jag inte så bra som jag har gjort, allt på grund av att jag förlorat kontrollen. Den måste återtas, och det på en gång. Rensa ur det som skadar, ta in det som gör gott. Ju mindre desto bättre, det mår jag bättre av i slutändan. Det vet både jag, min kropp och mitt inre.

Gör mig till någon annan, skänk mig någon annans liv. Låt mig bara få njuta en stund av att vara perfekt, vara något jag aldrig någonsin kommer att bli. Ge mig en chans att få se det goda, se hur bra allt kan vara, hur bra allt kunde vara.. om inte.

Ge mig bara styrkan att hålla mig borta, att ta tag i mig själv på nytt, att lyssna på mig när jag skriker stopp. Jag vill ju inte, där innerst inne skriker rösten stopp, stanna, sluta. Ändå fortsätter jag, ignorerar totalt och gräver en ännu djupare grop, gör mig själv olycklig, får mig att må illa. Varför kan jag inte bara sluta?

Jag måste….