Som att jag inte fanns

Det känns som att jag behöver ett stopp, en paus från allt. Framförallt från mig själv. Jag fungerar inte som jag borde göra och jag reagerar inte som jag brukar göra. Tiden är fel, det känns som jag fastnat i en spiral. Kan inte få ut något logiskt ur huvudet, det är snarare ett enormt tragglande av tankar, känslor, upplevelser, minnen, allt blandat i en mixer på högsta fart. Något som gör det omöjligt att räta ut vad som är vad och vem jag är mitt i allt det.

Nej jag har inte hamnat i en depression, det är nog snarare så att tiden hunnit ikapp mig, saker jag skjutit undan en lång tid har nått mig och då allt kommit samtidigt blir jag en tickande bomb som inte längre är så säker på de saker jag tidigare varit totalsäker på. Vad är det som gör mig sådan? Vad är det som gör att det sker just nu?

Det märkliga är att trots att jag går omkring redo att explodera så fungerar jag ändå “som jag ska” i de flesta situationer, däremot tar jag åt mig av saker jag tidigare skulle skrattat bort. Som att jag inte fanns.
Just nu borde jag egentligen sitta ner och studera, göra sådant som man faktiskt gör då man går skola, en kort stund känns det som att jag skulle orka, sedan påminner jag mig själv om att jag inte alls gör det. Och det är kanske däri några av problemen ligger, jag vill men orkar inte.

Känner att ingenting hänger ihop, allt jag skriver är en enda stor röra, men det går inte att ändra på, för just sådan är jag, nu. En enda röra av allting, utan början och utan slut. Försöker blicka framåt, problemet är att jag inte vet vad jag har framför mig, det finns så mycket jag vill men allting känns väldigt långt bort, ouppnåeligt. Det enda jag önskar är att få vara okej, att slippa känna den frustration och meningslöshet jag känner just nu. Jag behöver en paus från allt, så är det nog. Men hur och var och när? Det går ju inte.

Man kan inte pausa livet, även om man vill.