I en annan tid, på en annan plats

Ibland funderar jag på hur man ska bära sig åt för att bli den folk vill att man ska vara. Ännu fler gånger funderar jag på hur man ska bära sig åt för att bli den man själv vill vara. Hur vet jag att den jag är är den jag vill vara och den jag bör vara för att vara sann mot mig själv?

Den senaste tiden har rört upp diverse saker som legat gömda under ytan en längre tid. Sådant som jag egentligen inte vill ha fram igen. Däri ligger det faktum att jag inte själv vet vem jag är eller vem jag förväntas vara gentemot andra och gentemot mig själv. Då det dessutom visar sig att jag blir behandlad på ett felaktigt sätt jämfört med andra skapas frågetecken som jag ännu inte lyckats räta ut.

Dessutom funderar jag över hur mitt liv ska se ut, hur det kommer se ut och hur jag ska göra för att få det som jag vill att det ska vara. Livet känns för kort för att fundera ut, men för långt för att planera. Är det möjligt att leva i nuet då man inte vet hur nuet ska levas?

Det känns som jag går omkring i en skugga av mig själv, någon som finns där men som inte orkar upp utan hjälp. Någon som inte heller får den hjälp som faktiskt behövs. Varför? För att ingen ser det som är där inunder. Jag vet inte heller om jag vill att någon ska se det som finns där, mest av rädsla för att skrämma bort de som ingenting vet. Då är det lättare att låtsas, att leva i en värld gömd av det som egentligen borde få finnas framme, skadad av det som varit, ärrad av det som hänt och oförmögen att be om hjälp. Kanske försöker jag visa mig stark, kanske är jag stark. Kanske är det bara så enkelt som att jag är en liten mus rädd för att bli fångad i fällan och avslöjad.

Hur gör man för att göra sig själv gott? I vilken ände ska jag börja och var ska jag sluta? Hur kommer jag bort från det som tynger mig utan att avslöja för mycket?

Jag tänker inte påstå att jag är ledsen dygnet runt, det vore att ljuga. Däremot kan jag med säkerhet säga att jag inte trivs just här och just nu. Någonting har gått fel men för tillfället kan jag inte sätta fingret på vad det är, därför väljer jag att lägga locket på och låtsas. Det är åtminstone något jag är bra på.

Det som skrämmer mig mest just nu är att komma till den insikten att jag står där själv igen. Att de jag trott var vänner visar sig vara motsatsen, att bli skrattad åt, förlöjligad och lurad. För hur vet man om någon är sann mot en då man själv inte kan vara sann mot ens eget jag?

Just nu borde jag inte skriva, just nu ligger tankarna för nära inpå, de trycker på att få komma ut i det fria. Avslöjas för omvärlden med allt vad det innebär.
Just nu borde jag göra som jag alltid gjort, alltid gör och alltid kommer göra…

Jag lägger locket på och tar på mig masken.