Borttappad i mig själv utan vilja

Plötsligt slår det mig att tiden är knapp, jag har tusen oavklarade saker att göra men ingen ork till något av det. Kan man köpa ork och energi någonstans?

Det är som att luften gått ur mig totalt, jag orkar inte längre sådant jag tidigare orkat utan problem. Plötsligt går jag omkring som ett vandrande kolli vars enda tanke är “vad ska de tycka om mig”, man kanske skulle kunna kalla mig livrädd, eller en smula hysterisk.

Egentligen borde det inte spela någon roll, men samtidigt spelar det den största rollen av de alla. Jag är en individ som precis som alla andra behöver någon form av uppmuntran. När orden väl sitter där på print inser jag ändå att det låter föga onödigt. Varför ens skriva något som spökar i huvudet, vad har jag att vinna på det? Kanske är inte vinsten det viktiga utan vägen dit. Resan mot det slutgiltiga målet “vem är jag”. Borde jag ta “mitt pick och pack”, resa mig upp och gå min väg för att finna en ny väg? Kanske är det just vad jag borde göra, men det känns tungt och svårt. Jag trodde det var på väg att bli bra, det kändes så. Någonstans var lyckan fullständig, äntligen hade även jag ett sådant liv som så många haft så länge. Ett liv där vänner inte längre var ett stort blankt frågetecken utan snarare något självklart. Kanske ropade jag hej för tidigt, trodde på något som egentligen inte fanns. Kanske har jag någonstans på vägen gjort fel och därmed förlorat det jag kanske ändå inte hade.

Kanske är det bara så att jag letade på fel ställe, jag gick fel väg och hamnade på villospår. Planen att finna mig själv har någonstans gått om intet och bytts ut mot en vilja att bli den jag anses ska vara. Någonstans känns det som att jag hamnat på totala villovägar där det viktigaste tappat betydelse och där något helt annat istället vuxit fram. Varför vet jag inte men jag har mina aningar. Jag måste helt enkelt bryta mig loss, igen, se det som är viktigast och ta bort det jag trott varit sanningen under en tid nu. För tydligt är att det jag trodde var inte alls som jag trodde.

Okej, meningarna gör ingen klok, men jag vet, och det är vad som är viktigast. Tänker inte skriva rakt ut, det skulle förmodligen bara komma ut fel, därav alla dessa genvägar. Jag vet inte vad som är fel men jag vet att jag måste reda ut det snarast. Det börjar gå för långt och det äter upp mig undan för undan. Vem är jag, vad vill jag, vad ska jag ta mig till?!

Den välbekanta känslan av gråt sitter där i halsen och håller mig i ett hårt grepp, men nej, det ska inte fram. Jag inser ju hur patetiskt allting är, hur oerhört dumt det är. Varför bryr man sig om sådant som egentligen inte är viktigt? Vad är det som gör att man alltid vill till andra sidan, gräset är inte grönare där, det vet man så väl. Trots det ligger önskan kvar där inuti, önskan om ett annat liv, någon annanstans, ett annat jag.

Det är dags att inse att det inte fungerar, jag måste ta mig i kragen och förstå. Livet är som ett pussel, mitt pussel har redan börjat läggas och det går inte att byta. Jag måste vidare, framåt, till nästa bit. Oavsett hur ont det gör, just nu.

Det är inte ett avsked, bara en ny start, mot ett nytt mål, mitt riktiga jag.