Ett osocialt tänkande i en social värld

Och som alltid löser sig det mesta i sinom tid. Denna gång dock inte lika väl som jag hade hoppats på. Men man kan inte få allt här i världen, har jag hört. Nu väntar en tid borta med vad jag hoppas blir några av sommarens höjdpunkter. Det saknas dock några förberedande saker som jag faktiskt tänkt mig ta itu med så fort kroppen lyssnat på hjärnans manande ord.

Detta är dock lättare sagt än gjort då min kropp sällan lyssnar på något annat än sig självt, vilket resulterar i att den kör sitt eget race medan resten av jag helt enkelt får hänga på och liksom våndas i det tysta. Märkligt det där att det aldrig kan stämma överens som en hel helhet. Och hur kommer det sig att det alltid ska ta en sådan tid att göra sådant som inte är särskilt roande, som att städa till exempel? Jämfört med hur lätt det är att göra sådant som är roligt menar jag.  Konstigt..

En annan sak som fyllt mina tankar på sistone är bristen på social verksamhet i mig själv, det vill säga, att småprata med människor om sådant som faktiskt kan vara intressant. Hur lär man sig bli social och finns det kurser i sådant? Det borde göra det, enligt mig själv. Tänk att få vara en öppen social människa utan skrupler som vågar ta för sig.. Vore jag sådan hade livet tett sig enkelt. Hur ger man ett gott första intryck? För att inte sedan tappa det intrycket direkt munnen öppnas och maskarna hoppar ut.

Är jag för evigt dömd till att vara en osocial amöba utan mod att ta kontakt?

Stopp i planerna och totalt haveri

Jag känner mig rätt borta för tillfället. Det brukar bli så då planer man gjort inte infrias, jag hamnar i någon sorts råttfälla utan utvägar och då slutar jag helt enkelt fungera. På sistone har det mesta gått fel och ju mer som färdas åt samma håll desto mer uppgivet blir allting annat.

Men bortsett från det är allt riktigt bra, solen har äntligen bestämt sig för att visa sin vackra nuna vilket även resulterat i en del efterlängtad färg. Låt hoppas sommaren håller i sig nu den tid som är kvar innan vardagen sätter sina klor i en igen.

Häromdagen slog det mig att vi inte varit och badat en enda gång denna sommar, det är något ovanligt när det gäller vår familj, bad brukar vara det som mest tid går till under sommaren. Men inte den här sommaren, nu har vädret hållit oss borta från baden och istället har vi spenderat åtskilliga kvällar under filtar med tända ljus och sådant som mer hör hösten till. För visst är det så att vi denna sommar haft mest höstliknande väder och vind, istället för sol och värme som sig bör under sommaren. Men man får härda ut, det är inte mer än så, göra det bästa av situationen som alltid annars. Och det, må jag säga, har vi gjort, så gott vi bara kunnat.

Nu nalkas natten och jag ska bege mig mot sängen där sömnen väntar på mig, i sinom tid. Våndas över de problem som uppkommit och försöker förstå varför det tvunget skulle bli så, speciellt då så många planer redan hade gjorts och förberedelser stod på lut. Det enda som känns relevant att tänka är helt enkelt att det inte var meningen. För något annat kan det inte vara, vi hade allting färdigt och plötsligt omkullkastades allting. Ödet? Kanske.. som vanligt gör vi det bästa av även den situationen och intalar oss att det inte var meningen att det skulle bli av denna sommar. Men den här gången är det tyngre att intala sig detta, den här gången fick vi ingen förvarning, det bara tog stopp mitt i allt.
Jag vill så mycket så det gör ont i tårna…

Trött i luckan

Okej, jag klarade precis ut en patiens på datorn och blev omedelbart alldeles överlycklig. Är det ett tecken på att jag a) har alldeles för lite att göra, b) är på tok för trött, c) borde skaffa mig ett liv, eller d) borde slänga ut datorn ögonblickligen innan jag blir patiensberoende?
Själv tror jag på alternativ b, jag är nämligen så trött att jag börjar se dubbelt, och det är aldrig ett bra tecken. Med detta sagt tänker jag ta mig till toaletten för att borsta tänderna och sedan krypa ner i sängen och försöka lösa kommande helgs ”problem” i drömmarnas värld.

Håll tummarna för min skull, ok?!

Virrvarr i juli

Ännu en sådan där kväll när ingenting egentligen har behov av att sättas på print. Och ändå sitter jag här och skriver. Vad är det som gör att man dras så förfärligt hårt till något att det är i princip omöjligt att ta sig därifrån?! Detta något är i just det här fallet bloggen.. bara det faktum att jag kan sitta ner och skriva av mig allt som faller mig in, utan att någon egentligen vet vem jag är, vad jag är eller hur jag är.

Anonymitet, men samtidigt en vilja att bli sedd.. Är det inte vad hela bloggvärlden går ut på? I stort vill säga. Att få vara sig själv, den man är, men kunna vara totalt och alldeles anonym trots detta. Att vilja ha läsare, kommentarer, men samtidigt inte lämna ut detaljer som avslöjar en. Är det en form av svackande självkänsla eller är det bara ett behov som finns inuti.

Jag fungerar inte om jag inte skriver, jag existerar inte om jag inte skriver.. Skrivandet är en del av mig och så vill jag att det ska vara. Somliga behöver kläder, andra skor, jag har ett behov av att skriva, vad som helst, när som helst och hur som helst. Det spelar egentligen ingen roll om det är på ett papper med en vanlig penna eller på en dator. Så länge jag får skriva är allt ok. Någonstans finns en malande känsla av att det en dag kan försvinna, att jag en dag kanske inte kan skriva längre. Vad gör jag då?

Ok, är det något med mig som gör att allting oftast har en tendens att rusa in i något halv-negativt mecka där det positiva trycks undan fortare än en bomb hinner explodera? Jag kan på en gång tala om att jag faktiskt snarare är på tok för positiv, i mig själv. Det märkliga är dock att det inte märks, inte på print här. Hur kan det komma sig och hur kommer jag ur det? Kanske är det helt enkelt så att jag skriver som mest då jag inte riktigt mår 100% bra, är det någon som känner igen sig i det eller är det unikt för just mig? (okej, jag trodde inte på det där med att det är unikt för mig, för visst är det väl vanligt att man skriver mest då man är nere?)

Se nu, i början av just det här inlägget skrev jag att det inte fanns något som var direkt i behov av att sättas på print. Men nu är jag där igen, långt ner på sidan, fortfarande skrivande, som att bokstäverna aldrig tar slut. Hur kan det komma sig?
Jag fastnar i en tankevärld där jag till slut varken vet ut eller in och förmodligen, då jag läser vad jag skrivit imorgon, förstår jag inte någonting alls..

Är jag beroende av orden eller bara av bokstäverna?

Jag föll och kunde inte resa mig

Det märkliga är att jag aldrig är beredd på att falla, så när jag väl gör det faller jag hårt och tar mig inte upp förrän långt senare. Den här gången föll jag rejält, pladask, rakt på magen, kraschade på huvudet som gav ifrån sig ett skrik och sedan bröts hjärtat mitt itu och drog hoppet med sig. Förtvivlan tog sedan över och gjorde mig svag och liten, sedan kom hopplösheten farandes, som att den osat något skumt. Nu ligger jag där, nere på botten igen och vet inte hur jag ska lyckas kämpa mig igenom detta virrvarr av misslyckande, förmaningar, utskällningar och meningslöshet. Vad spelar det egentligen för roll?

Konstigt nog tar jag mig alltid upp, även om det tar tid. Jag sliter och drar, klöser och river, och till slut står jag där på skakiga ben redo för nästa utmaning. Ju längre tiden går desto hårdare blir utmaningarna, vilket gör att jag till slut inte orkar mer, gör det halvdant och känner mig inte nöjd alls. Uppgiven, kanske..

Hur kan det komma sig att man gång på gång får höra hur fel man gör, hur fel man är och ändå står kvar?! Jag har nog helt enkelt kommit till en punkt där det börjar gräva sig in och jag har insett att det enda sättet att stoppa allt är att komma bort, börja på nytt någon annanstans och skapa en distans som förhoppningsvis får mig att lita på mig själv och mina beslut. Som det är nu går inte att leva, en vuxen människa, dessutom förälder, ska inte behöva ursäkta sig hela tiden, gömma sig och hitta på lögner för att täcka det som egentligen sker på insidan. Jag vill bilda mitt eget nu, bli min egen, komma bort från en styrd värld där det inte sker på mina villkor. Jag vill skapa mitt!

Därför söker jag mig bort, letar med ljus och lykta för att finna det som kan bli mitt hem, vårt hem, för jag åker inte ensammen, jag har min familj med mig. Den familj där jag är hemma, där jag känner att jag får vara mig själv utan ursäkter. Jakten är påbörjad, hoppas på ett lyckligt slut, vet inte hur eller när, men nu har det gått för långt och därför sätter jag punkt på det som är nu och längtar till det som blir då. Någon annanstans.

Jag är på väg, vi är på väg, resan har bara börjat….