Penntjuvar?

Jag satt här en stund med en blank sida och tankar som gick i banor runt vad jag egentligen skulle skriva. Men så kom jag på det. Självklart handlar det än en gång om våra två små bebisar som gör vardagen så mycket ljusare för oss alla tre.

Den här gången rör det deras känsla för äventyr, i detta fall att göra allt det de egentligen inte ska göra, som att hoppa upp på husses databord och putta ner ”pennhinken” för att sedan skapa sig nya leksaker i form av olika pennor. Tilläggas bör att vi har fullproppat med kattleksaker utspridda över halva bostaden, dessa duger dock inte då ”förbjudet” sjävklart är roligare. Än så länge har det ”förbjudna” inte varit så allvarligt, de håller sig till ofarliga saker och det känns skönt.

Men visst är det en viss charm i att studera de två då de far fram för full karriär här hemma och rusar runt som att elden vore i hasorna på dem. Det är även få saker som är mer rogivande än att se dem falla i sömn under tiden man stryker dem över pälsen. Spinnandet har en sövande effekt och det lugnar den mest stressade, så är det för mig och säkerligen även för resten av familjemedlemmarna.

De har utvecklat sådana härliga personligheter och ibland då de tittar på oss är det som att de funderar på vad vi egentligen håller på med. Skeptiska blickar och fundersamma ansiktsuttryck, hade de kunnat tala kan jag nästan garantera att det hade kommit ett ”shit, såg du när jag gjorde det där, jäsikens det var ju inte meningen?”, för så ser dem ut då de gjort något som inte riktigt gick som det skulle.

Jag har så svårt att tänka mig ett liv utan våra flickor, det har jag haft ända sedan den dag då de flyttade in hos oss. De hör hemma här och vi älskar dem alla tre. Därför känns det oerhört trist att ha en mor som faktiskt ignorerat mig sedan vi skaffade dem. Allt på grund av att hon inte tycker vi skulle skaffat katter. Mycket märkligt det där, men tydligen är det ju så att man aldrig upphör att vara sina föräldrars barn, oavsett hur gammal man är.

Hur som helst, jag tänkte inte bli så långdragen idag, sängen hägrar och sömnen tränger sig på oavsett om jag vill det eller ej. Veckan har gått fort och jag lär återkomma med tankar om den, men inte idag. Det sparar jag till ett senare tillfälle då tid och ork finns.

”Den som inte tycker om katter har säkert varit mus i ett tidigare liv”

Ninja-katter??

Tänk er följande scenario:
Kattsyster 1 trippar lite lätt iväg mot soffan lite lugnt. Ser ut som att hon tycker hon är tuffast i världen. Då kommer Kattsyster 2 farande som skjuten ur en kanon från ingenstans och gör ett meterhögt hopp mot Kattsyster 1 som man trott varit totalt omedveten om Kattsyster 2 då hon sett så fridfull och kaxig ut. Därmed hoppar även hon och de möts i luften i ett utfall som får självaste Matrix att blekna.

Tänk er nu att ovanstående scenario händer här hemma hos oss var och varannan dag. Det är dessutom bara ett i mängden av tokiga flippar som de gör. Förstår ni då hur mycket vi får skratta här hemma sen de små liven flyttade in? De är som hämtade ur en seriestripp, totalt galet underbara.

Har vi fått kattungar eller är det i själva verket ninja-katter i förklädnad?

Kattifnatt

Jag kan tala om att det inte är det lättaste att sitta och skriva vid datorn då två små kattungar bestämt sig för att de minsann tänkt sitta på tangentbordet och äta upp muspekaren på skärmen.

Det är tur att de är söta, fruktansvärt söta, för istället för ilska kommer ett brett leende upp och jag bara skrattar.

Ibland är livet så skönt och enkelt

Kalla mig patetisk, själv skulle jag säga ledsen och vilse

Jag brukade tycka att skrivandet var ”min grej”, att jag genom bokstäver, ord och meningar kunde få fram sådant som inte alla kan. Det brukade vara lekande lätt, ett flöde utan stopp där ingenting var förbjudet. Konstigt nog har detta försvunnit, denna säkerhet i att jag faktiskt kan, plötsligt sitter jag där och kan ingenting istället.
Vem är jag om jag inte skriver och vad ska jag göra av detta som kallas mitt liv?

Det må hända att jag för tillfället tycks vara en smula nere, sanningen att säga är det just så det är. Jag är inte mig själv och jag vet inte var jag har försvunnit. Det finns en stor rädsla där inuti att jag tappat bort mig i något jag inte förstår.

Sommaren har gått förbi och sådant jag såg fram emot visade sig bli flopp, kanske är det just det som gör att jag nu inte är mig själv. Kanske är det just det som gör att jag känner mig vilsen och ledsen, förvirrad och förstörd. Kanske är det just det som gör mig så svag psykiskt just nu.
Allvaret är nära, för nära, det kommer springande mot mig och jag förstår inte hur jag ska lyckas värja  mig från det. Vad kommer finnas där när allvaret sätter in? Vem kommer finnas där, eller står jag återigen ensammen utan stöd?

Jag tycker inte om att må såhär, jag trivs inte i rollen som deppad kvinna, tyvärr är det ingenting jag själv kan förhindra. Det känns som jag blivit fångad i ett mitt-i-mellan-läge där ingenting finns kvar. Därför ser jag med fasa dagarna försvinna, vad händer när det är dags. Jag vet inte om jag klarar av att stå ensam en gång till. Kanske har jag helt enkelt blivit för svag, andra skulle nog kalla det patetisk.

Själv vet jag bara att jag vill bort, hitta mig själv igen och bli stark och trygg. Men hur lyckas man med det?
Det är ju nu jag borde känna mig bra, det är nu jag borde hittat min styrka, det är nu jag borde börja bli hel. Men som läget är står jag på andra sidan och tittar på, ser den skugga som går där dag efter dag, väntar på att bli nådd, behövd, sökt.. Dag efter dag är jag ändå ensammen i slutändan, lämnad åt mig själv enbart.

Tänk att få vara en del..

Föräldraskapet och dess ofullkomlighet

Ett tu tre, så var dem bara… I en annan del av mig själv hade jag nu skrivit ett långt inlägg om något nonsens jag sedan bara skulle vippa på axlarna åt. Den här gången gör jag dock tvärtom. Jag skriver istället om något oerhört viktigt och stort, nämligen barnuppfostran.

Hur många gånger har ni gått på stan, varit i en affär, stått i en kö, och hört en förälder först försiktigt med väsande röst säga åt sitt barn att inte göra si eller så, sedan med lite mer pondus i stämman säga med en något högre röst och lägga till någon form av ”hotelse” av ett eller annat slag, för att sedan till slut gasta högt att ”om du inte lägger av med det där nu på en gång och kommer hit så ska jag…..”
Jag kan fullkomligt ärligt säga att jag upplevt detta både en och sju gånger och i början tänkte jag oftast för mig själv att den föräldern kan inte haft mycket innanför pannbenet, för att sedan totalt ändra uppfattning. Detta på senare tid. Och faktiskt inse att det är så det är, man klarar inte hur mycket som helst och speciellt inte i pressade situationer där det är fler än en människa som står och storögt stirrar utan skam i kroppen.

För mig som den förälder jag är och vill vara finns det där en spärr, jag tar inte fighter med mitt barn i en affär eller på en publik plats. Rättare sagt, jag undviker det i största möjliga mån. Stänger hellre grinden och går utanför, enskilt, och tar det då vi är ensamma, för att där kunna säga vad jag vill utan att någon ska påpeka att ”sådär kan man minsann inte göra”.

Till saken hör, och därav anledningen att jag alls skriver om detta, att mitt barn hamnat i en total trotsperiod där det antingen: skriks högljutt, gråts för brinnande livet, smälls i dörrar, gapas elaka saker efter oss föräldrar eller (det vanligaste) struntas totalt i vad vi säger i tron att konsekvenser ändå inte kommer. Men det gör de, konsekvenserna alltså.
Problemet är bara att jag känner mig genomgrundligt elak varje gång en konsekvens sätts i verk. Synen av ögon som tåras, läppar som dras ner i en ledsen min och en röst som skär sönder hjärtat gör mig alldeles förtvivlad. Där står jag med ena foten i konsekvensverkstaden och andra i föräldrarollen där jag bara vill vara snäll och kärleksfull. Hur tacklar man sådant?

Som förälder tycks det ibland inte finnas något plåster på såren. Var vänder man sig då hjälp behövs eller då man bara behöver höra att man gör rätt, trots att det som är rätt ändå känns så fel? Det spelar ingen roll hur många böcker jag läser om uppfostran eller de olika perioder barnen går igenom. Jag känner mig fortfarande lika elak då jag tar till något av det som behöver tas till.
Barnet har någon gång sagt att det är så svårt att vara barn, och jag förstår, det gör jag. För det är inte lätt att vara barn, med alla regler man behöver följa, alla val man ställs inför och de problem man stöter på. Men sanningen att säga är föräldraskapet en enda lång resa av kompromissande med sig själv och sina tankar.

Jag vet så väl att det jag gör är bra, regler är bra, konsekvenser är bra, barnen behöver det för att växa i sig själva och för att så småningom färdas in i vuxenlivet. Men hur många nätter fyllda av gråt klarar man av innan man totalt bryter ihop? Hur får man barnet att förstå att man gör det man gör av kärlek och omsorg? Det går inte att förklara det, jag kan åtminstone det. Jag hoppas bara barnet förstår att kärleken är större än något annat och att jag är så lycklig att mitt barn är just mitt.

Vi har en lång väg kvar att gå, många trotsperioder som ska gås igenom innan vi är framme. Och jag antar att det är som allting annat, jag måste bita ihop, ta itu med det nu och här och försöka se det positiva i allting. För hur det än är så finns det långt mer positiva saker än negativa. Och det bär jag med mig närmast intill hjärtat, för det är just det som gör att jag själv kan fortsätta gå.

Vad gör en bra förälder till en bra förälder?

Ett datum, som så många andra

080808.. det ”magiska” datumet.. Precis som 060606 och 070707 var och 090909 osv kommer vara. Men, vad är det egentligen för speciellt och varför går halva befolkningen och gifter sig just detta datum? Vill man verkligen ”dela datum” med halva världen bara för att det är återkommande siffror efter varandra?
Okej, det är nu jag borde bli anklagad för att vara cynisk och kärleksdödande. Men egentligen handlar det nog faktiskt bara om rena skära funderingar från min sida.
Skulle jag vilja gifta mig just de datumen bara för att det är speciellt just då? Eller är det så mycket mer än så som spelar in, känslor, händelsen i sig och dess enorma löften och kärleksförklaringar.
Med risk för att låta tråkig måste jag säga att jag nog hellre skulle välja ett ”eget” datum, något som symboliserar något för just mig och oss, istället för att vara en i klumpen av alla andra människor som gifter sig just då.

Ska jag berätta en hemlighet?! Allting lät så mycket bättre i mitt huvud innan jag började skriva. För nu i skrivande stund låter jag mest som en bitter kärring som ännu inte blivit gift. Och det må jag säga, är jag inte, tvärtom väntar jag på den stund då det känns absolut rätt och riktigt för just oss. Det är inte bråttom och det behöver inte ske just nu, just här.
Till saken hör att jag faktiskt inte ser giftermålet som det viktigaste, det är för mig inte något som ”behövs” för att bevisa kärleken. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå igenom livet som ogift och ”bara” leva med den människa jag valt att leva med.

För den kärleken är sann, den jag känner för honom. Han är min motsats, min klippa, min magnet. Han är den som får mitt hjärta att ta flerdubbla hopp och får mig att rysa av välbehag då han rör vid mig. Jag är kär och galen och det är det som är det viktiga. Sen datumet i sig, det kvittar. Eller hur! Det är nu jag borde sluta skriva och istället ägna mig åt nattens förberedelser. Men som vanligt slutar det inte här, för nu kommer orden utan att jag egentligen hinner tänka innan.
Det är som att jag behöver en stunds skrivande innan korken släpper och allt svämmar över. Just därför blir det osammanhängande och ofta alldeles orealistiskt och galet. Det är vad som finns där inuti, det som inte går att sätta ord på förrän orden är printade på papper eller via ett tangentbord.

Problemet är att då jag väl släpper spärren kommer allting ut. En blandning av sött och salt med en gnutta surt där i mitten. Hjälp till självhjälp? Det är för mig själv jag skriver, det har jag vetat sedan första gången jag satte mig ner vid datorn. Hade jag inte skrivit för mig själv vore mycket annorlunda och jag hade förmodligen inte släppt så mycket som jag gjort. Någonstans finns ändå tanken att någon kanske läser, någon gång, men till skillnad mot för hur det varit bryr jag mig inte längre om vad denne någon tror eller tycker. Det jag skriver är jag, utan förbehåll, det är därför inte meningen att någon ska förstå, snarare kanske bilda sig en egen uppfattning om det som är jag.

Det allra bästa vore om jag någon gång, genom mitt skrivande, kunde hjälpa någon. Skapa en samhörighet utan att finnas nära, visa förståelse utan att veta om det. Ha svar på frågor utan att ha fått de ställda. Att hjälpa andra, det är förmodligen vad jag vill i grund och botten. Däremot vet jag ännu inte hur jag ska nå dit, därför fortsätter jag skriva istället. Gör det jag trivs bäst med.
Men nu ska jag gå min väg för den här gången. Innan det blir alldeles för virrigt i fingrarna, innan orden sprutar utan minsta lilla tanke bakom. Det är natt nu och jag kryper snart ner brevid den människa som är mitt livs kärlek, den människa jag valt att dela mig själv med och därmed öppnat portarna för.

Man vill bli älskad…

.

Det har blivit dags att göra val i livet som påverkar det som är kvar. Restrerande del vill säga. Frågan är när jag faktiskt kommer ta mig till den punkt där valen måste tas utan att blinka. Sent någon kväll, då jag sitter där under en filt, väntande förhoppningsfull, är det då de kommer till mig? Som på film.
Förmodligen sker det inte så, jag vet att livet inte fungerar som på vita duken, men än är det inte försent att hoppas, än finns önskan kvar.

Jag känner mig vilsen och förvirrad, som så många gånger förut, fast ändå inte som då. Den här gången ter sig tankarna på ett annat vis, mer allvarliga, mer betydande. Så mycket mer avgörande, jag har plötsligt inte någon koll på hur allt ska ske. Konstigt nog vet jag ändå vad som måste ske och att det måste ske snarast. Det handlar inte bara om mig längre, det har blivit så mycket större än så.
Virvlande i en vinternatt igen..

Tiden krymper ihop och kommer närmre, jagar mig med sin existens. Förföljer mig i skuggan, där bakom så jag ingenting ser, det enda som finns är känslan. Hur blev allt såhär? När förlorade jag kontrollen och makten över det jag så länge lyckats hålla i schakt. Jag lade ut smulor, för att hitta tillbaka sedan, men någonting tycks ha ätit dem för nu finns inga smulor kvar. Famlande, ramlande, trevande efter vägen tillbaka. Utan resultat.

Vem ska trösta knyttet?

Det som är just nu, just idag

Vad förvånar mig mest? Att jag var den som ”gav upp” först eller att det var jag som skulle ta kontakten somannars inte funnits. Är det så att jag i mig själv är så beroende att jag inte klarar osämja eller osynliga murar? Jag föredrar förstås att se det som att jag är den som faktiskt känner att betydelsen blir för stor för att ignoreras. Jag behöver, tänker inte förneka det, ej heller gömma det. Ensam må vara stark men för mig stämmer inte ordspråket alls.
Det behövs mer än bara mitt eget ego, därför gräver jag ner saker och tar den kontakten jag kanske inte skulle gjort, eller behövde gjort, åtminstone inte de gånger det faktiskt är jag själv som blivit åsidosatt och trampad. Samtidigt är jag tillräckligt gammal för att inte haka upp mig på saker, särskilt inte sådant som betyder något för mig själv. Svårt att skriva om, kan tala om att det är ännu svårare uppe i mitt huvud, där är allt för tillfället väldigt osorterat och snurrigt. Enbart för att jag själv inte riktigt vet vad som är ut eller in.

Förresten har halva veckan gått snart. De flyger förbi, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna, och allvaret närmar sig nu med stormsteg. Vad hände med sommaren och ledigheten? De där dagarna som skulle spenderas på stranden, i vattnet, på berg och i dalar. I slutändan blev nästan ingenting gjort och sommaren kom och gick utan att lämna mer än små små tecken efter sig.
Kanske är vi människor för planerande. De flesta av oss har en stor agenda där allt ska planeras in, det vill säga, allt från minsta lilla namnsdag till läkarbesök och samtal med lärare eller andra sådana viktiga människor. Vi kan helt enkelt inte ”bara leva”, inte mer än ett fåtal av oss iallafall. Många är vi nog dock som önskar att vi någon gång kunde slänga undan agendan och vara lite ”wild and crazy”. Eller har jag fel?

Varje morgon slås jag av samma tanke, vad ska fylla denna dag och hur ska jag hinna allting jag faktiskt måste göra. Det är skrämmande i sig, att inte kunna vakna upp och sakta känna igenom varje liten millimeter av kroppen, fundera över hur det känns och hur natten varit. Sedan i lugn och ro sträcka på sig, ta ett djupt andetag och ta in denna nya dag fylld med nya möjligheter och upplevelser för både kropp och själ.
Det skulle aldrig gå, hur skulle jag kunna hinna något sådant med alla måsten, alla planer, alla saker som bara är så illa tvungna att bli ordnade. Allt i den vuxna människans normala gång, för det hör till, allt det där. Njuta av livet får jag göra sedan, då när tiden finns och alla måsten slutat pocka på uppmärksamhet. Kanske blir det rent av redan imorgon, det vet jag inte nu, för just nu finns bara denna dag och allt jag därtill haft planerat och genomfört.

Dagen idag är en märklig dag, den är din…

I valet och kvalet

Har ett beslut som måste fattas inom de närmsta dagarna, ett beslut jag för tillfället inte alls kan sätta varken punkt eller utropstecken bakom. Det enda som syns är ett stort frågetecken och det känns. Ska jag vara ärlig trodde jag aldrig det skulle ske, jag hade inte alls i mina tankar att något sådant skulle komma att störa min annars så lagoma vardag. Men där kom det, från ingenstans, och satte tankarna i rullning. Fram och tillbaka, hit och dit.

För att hoppa från något tungt till något så mycket lättare måste jag bara få fråga en sak. Har det undgått någon att hösten är på väg redan nu? Själv tycker jag knappt sommaren hann börja innan hösten gjorde sitt första besök hos oss, men kanske har det alltid varit så som det är nu. Kanske är det bara jag som inte minns tidigare år. Man har en förmåga att glömma sådant man inte vill minnas har jag för mig.

Med hösten kommer kylan, mörkret och ovädren. Men även mysiga kvällar med tända ljus, en stor kopp hett te inkrupen i en varm filt läsandes en bra bok. Kanske borde man se det positiva i saker, det blir så mycket lättare då. Det kliar i min kropp efter något nytt, något spännande, något livsavgörande. Men tidpunkten är nog inte inne ännu. Det kommer, så småningom.
Just nu ska jag bara sätta mig i min soffa, bre en filt över mig och ta det lugnt.. var sak har sin plats. Så även denna.
Skrivandet gör mig hel..