Nu får det vara nog!

Jag känner inte riktigt igen denna down-period jag hamnat i. Det är som att jag gått från att vara jag till att försvinna. Nu får det vara nog med deppande och funderande på tunga saker. Måste ta mig i kragen, för livet är faktiskt inte så illa som det har verkat på mig på sistone, det gäller bara att ta tag i och hålla fast i de små godbitarna som kommer upp.

Dagligen går ett mantar genom mitt huvud ”jag duger, jag är bra, det är ingenting fel på mig”, detta tystas dock alltför ofta ned av rösten som säger de totala motsatserna, och tyvärr är det så att det är ”lättare” att fokusera på dåliga saker istället för att ta fasta på de bra. Men jag ska försöka, mer än försöka, jag ska tvinga mig själv att klara av det. För så illa kan jag väl ändå inte vara som människa?

Vad vore livet utan dig?

Då, bara då…

Det är när katterna ligger i min famn och spinner, då är jag lugn, då är jag trygg och kan slappna av. Allting annat runtomkring mig rusar fram utan minsta tanke på att visa mig vägen. Saker sker och blickar ges utan att jag förstår vad jag gjort, inte ett ord sägs, total ignorans, som att jag inte fanns.
Jag förstår nu att det inte går att göra annat än blunda och försöka låtsas att det inte händer, men smärtan skär i mig. Gör så jag känner mig trasig, dålig, hemsk.

Jag som människa kanske helt enkelt inte är bra, något fel måste jag ju göra, om jag bara förstod vad. Om någon bara kunde tala om för mig vad, med mig, som är så oerhört fel att jag ingenting är värd. Nästa önskan vore att få veta hur jag ska vara för att faktiskt duga. För den jag som hade byggts upp, den jag äntligen hade börjat känna mig nöjd med, den som faktiskt kändes som jag på riktigt, den personen bryts ner mer och mer för varje dag känslan kväver mig.

Varför just jag? Vad har jag gjort? Snälla, jag vill veta. Jag vill bara få svar, lugn och ro, förstå avsmaken som syns då de tittar på mig, ser mig, hör mig, alla människor. Som att jag vore något sjukligt och smittsamt. Det är bara då kattungarna ligger där i min famn, spinner, njuter, bara då känner jag mig hel, lugn och fridfull.
Om jag inte kan vara mig själv, vem ska jag då vara?

Förlorat

Jag vet inte om jag borde skriva det här just här, men det måste ut så bättre här än på ett papper jag sedan råkar slarva bort.

Är det inte konstigt att en människa man ändå trott sig stå nära plötsligt inte längre finns för en, eller mer sant, behandlar en som luft.
Att gå ifrån att få höra att man är viktig, betydelsefull, behövd och bra, till att plötsligt totalt sakna all form av betydelse, nästintill existens.

Det är i stunder som dessa jag börjar tvivla på mig själv, på min egen existens, är jag verkligen så hemsk att jag intenting är värd? Och ännu viktigare, vad gör jag för fel och hur?
Kan faktiskt gå så långt som till att erkänna att jag vet att det är mig det beror på, jag önskar bara jag visste exakt vad med mig som är så galet.

Kanske borde jag göra som jag blivit rådd till, dvs. helt strunta i det, bara ignorera och glömma. Konstigt nog, och det gör  mig i viss mån arg, kan jag inte göra det, jag kan inte släppa det utan det mal inuti mig och gör mig alldeles tom och vilsen. Varför? Det finns bara en enda anledning: personen i fråga såg jag som viktig för mig och jag brydde mig. Förmodligen mer än jag borde gjort, så känns det nu såhär i efterhand, men faktum kvarstår, jag brydde mig.

Det tar emot att säga att det gör ont i mig, det tar emot att erkänna att jag bryr mig så mycket som jag gör, att jag inte bara kan släppa det, ignorera precis som det görs ”i andra änden”. Men jag vill heller inte ljuga för mig själv, för det gör ont, fruktansvärt ont.
Plötsligt är jag tillbaka till åren på högstadiet och gymnasiet, plötsligt färdas jag åtskilliga massa år bakåt i tiden. Samma smärta nu som då, samma känsla av obetydlighet. Jag trodde det var över, att jag inte skulle behöva känna så igen. Jag trodde jag var stark nog i mig själv, att jag hade hittat mitt och var säker där jag stod. Men tvärtom, jag står lika liten nu som då, och förundras över hur fort saker ändras, hur fort man tappar betydelse och byts ut mot ”något bättre”.

Kanske kommer jag genom att jag skrivit ner allting faktiskt kunna släppa det, kanske går det inte alls. Jag antar att det, precis som i det mesta annars, kommer ta sin tid. Jag hoppas bara att det slutar smärta så mycket, att jag faktiskt kan se längre bort.

Om jag är någon, varför kan jag då inte vara den någon jag skulle vilja vara?!

En karusell utan slut???

Hjälp! Vad är det som händer med mig? Jag känner inte igen mig själv alls längre, det är som att något slagit slint, tappat en skruv och helt gått åt fel håll.
Tankar kommer upp på sådant jag inte alls trott mig ha eller ens velat ha. Den trygga vardagen har fått sig en törn och jag famlar i dimma, ovetande om var mina fötter ska hamna då jag tar nästa steg, och steget därefter.

Känslor sätts på spel och spelar mig sådana spratt att jag plötsligt finner mig själv alldeles förvirrad och borta. Vad vill jag, hur vill jag och varför vill jag? Jag försöker prata, vända mig någonstans, men trots det får jag inte ut allting, saker stannar kvar inom mig av rädsla för att dela med mig av det. Jag tror att det har att göra med att det blir ”på riktigt” om jag delar med mig av det som är där inuti, då existerar det verkligen istället för att bara finnas i mig själv. Så länge bara jag vet blir det osynligt och jag kan putta undan det i ett hörn och sedan förtränga att det någonsin kommit dit.

De senaste dagarna har jag ställt mig sådana frågor som jag för ett tag sedan inte alls hade kommit på. Problemet är att jag inte vet vad jag ska ta mig till med allting, jag vet inte hur jag ska lösa det eller om det ens går att lösa. Det är som att leva i en önskedröm men samtidigt vilja att någon spräcker bubblan och tar mig tillbaka till verkligheten, för innerst inne vet jag ändå att det är omöjligt, icke genomförbart och inte ens existerande.

Jag har bildat mig en egen fantasi, något som jag gång på gång påminns om och som jag sedan tänker på utan att själv vilja det. Tryggheten finns ju redan här, eller är det bara vad jag tror? Den senaste tiden har fått mig att tvivla på allting, på om det verkligen är meningen eller om det bara är onödigt slöseri på tid. Men varför har det alls blivit såhär och vad är det som gör att jag känner som jag känner?

Just nu vore kanske det bästa att sticka huvudet i sanden och förtränga allting, alternativt ta tjuren vid hornen en gång för alla. Men modet sviker mig där, jag vågar helt enkelt inte.
Det allra värsta är nog det faktum att jag inte vågar dela mina tankar med någon, rädd för att se sanningen. Egentligen trivs jag ju, problemet är bara att det inte fungerar så som det är nu och jag har faktiskt inte den blekaste aning om hur och vad jag ska göra för att det ska ”klicka till”. Det känns som jag försökt allt redan, jag har tjatat, pratat, gnällt, skrikit, förklarat… men ingenting går in, inte på lång sikt iallafall. Det försvinner efter bara någon dag och går tillbaka till ”normalt läge” igen.

Varför är det så svårt att vara jag just nu?