Den har mig i sitt grepp..

Där är den igen, den där välbekanta tingesten som dyker på mig titt som tätt, som en ovälkommen gäst. Den kommer då jag minst av allt anar det och vill inte försvinna även fast jag ber den snällt.
Jag tror den var borta ett tag, nästan ett halvår, så kändes det åtminstone. Men nu är den tillbaka igen och vägrar ge upp sitt grepp om mig. Den börjar som en känsla, sedan stiger den till en hettande brännhet mask som täcker mitt ansikte..

Rodnaden.. Den jag inte kan styra över. Den som kommer oavsett vad jag gör. Mitt i ett samtal, från ingenstans, dyker den upp och tar över hela ansiktet, hela min kropp och hela min själ. Den gör mig illa och den skrämmer mig från ett socialt liv, tar bort mig från det jag egentligen vill. Jag är en social människa, åtminstone var jag det, älskade att prata med nya människor, att möta folk.
Nu när den återvänt, rodnaden, gömmer jag mig från allt och alla. Livrädd för att färgen ska ta över och visa sig, visa mitt sanna jag.

Socialt missanpassad? Inte direkt, snarare skrämd. Det förflutna knackar på varje gång rodnaden dyker upp, jag kan ännu höra skratten, rösterna.. ”Vilken färg är brandbilen?”
Det gjorde så ont, bröt ner mig totalt. Tyvärr finns det ännu kvar, kanske var det just det som gjorde att jag inte längre vågade, att jag började känna att jag inte duger. Rodnaden gör mig illa. Den förstör mitt liv och jag vet inte hur jag ska rå på den längre. Så många gånger har den fått mig att ge upp, att bara gå min väg, lämna det jag egentligen vill göra.

Endast då jag får sjunga, dansa eller spela teater är jag en hel människa som inte räds rodnaden. Det spelar ingen roll om det är på en scen framför 100-tals människor eller bara i en liten lokal. När jag får sjunga, dansa eller spela teater är jag en människa som inte går att stoppa. Där, då jag får kliva in i en roll, vilken som helst, är jag mig, stark och lycklig. Precis som när jag läser för mitt barn, får leva mig in i bokens alla figurer och roller, skapa en värld så mycket större än den vi lever i. En värld i fantasin.

Hur ska jag någonsin kunna bli hel då rodnaden förstör mitt liv bit för bit.. den tar bort det som är jag och ersätter allting som förut varit med en känsla av otillräcklighet. En känsla att inte duga, att inte vara bra nog. Den får mig att sänka blicken, att sluta prata med människor. Den skrämmer mig från att leva ett socialt liv.

Rodnaden har mig i sitt grepp, kommer jag någonsin bli hel igen?

Var har jag försvunnit?

Konstigt nog kommer jag inte ur det som trycker mig. Det går en dag, ibland två, då gladare tankar fyller mig, men dagen efter är jag åter tillbaka i tvivlet, sorgen och maktlösheten. Plötsligt har jag glömt mig själv, vem jag är. Det snurrar så mycket tankar i huvudet att jag gång på gång förundras över att det inte svämmar över och exploderar. Hur kunde det bli så här?

Jag har försökt bena ur det. Spalta upp i huvudet och få någon rätsida på allt. Trots det finns ingen lösning, jag förstår helt enkelt inte och jag önskar bara att någon kunde komma fram till mig och berätta vad med mig som är så fel. Kan helt enkelt inte tro att det inte är något för det är så tydligt. Tystnaden som kommer då jag ”dyker upp”, blickarna som flyger och ögonbrynen som höjs, men varför?

Kanske inbillar jag mig, kanske är jag bara tillbaka i den imaginära världen där jag tror saker som inte finns egentligen. Kanske är det faktiskt så att något med mig är så fel att det inte spelar någon roll vad jag gör längre. Borde jag bara släppa, gå min egen väg och strunta i det? Vad är det som gör att ”omtycktheten” är så viktig?

Förmodar att rädslan för att vara ensam, stå själv vid sidan om, är vad som manar mig framåt, gör att jag konstant söker ett svar på det som är fel. Jag är inte stark ensam… trots det tycks ensamheten vara det enda alternativet, för mig. Jag orkar helt enkelt inte försöka mer, får acceptera att det är meningen att jag ska stå själv, får acceptera att jag är fel.

Varför är jag så fruktansvärt svag i mig själv, just nu? Hur har jag blivit sådan här? Vad händer med mig och varför?

Hjälp…

Den ständiga längtan efter mer…

Det var ett tag sen sist mina fingrar dansade över tangenterna i färd med att skriva något som inte är relaterat till studierna. Man skulle kunna säga att jag haft annat för mig, livet med andra ord, men det har även att göra med att jag helt enkelt inte haft något att skriva. Det har jag egentligen inte nu heller men någonstans fanns ändå en känsla av att sätta ord på pränt, lämna efter mig meningar från mitt inre.

Just nu är en helt okej tid, inte jättebra men inte heller jättedålig, lagom sådär så det räcker. Vissa dagar bättre än andra, på grund av olika orsaker. Fortfarande mycket av den där rädslan att inte passa in, att inte vara ”bra nog”. Detta har jag dock kunnat stöta undan innan det grävt sig alltför djupt in. Kanske har jag börjat hitta ”min plats”, kanske är det bara så att jag ännu söker men inte lika febrilt.

Senaste tidens skriverier och prat om hur allt går neråt med arbete, ekonomi och dylikt har fått mig att fundera på hur jag ska göra med allting och vad jag ska göra. En sorts rädsla som jag försöker trycka bort, mest på grund av att jag är rädd att fastna i den. Helt ärligt kan jag nog säga att jag inte har något aning om vad jag ska göra sedan, jag är rent av livrädd (men säg det inte högt så jag hör det). Vad ska det bli av mig?

Någonstans vet jag att jag snart inte längre kan blunda för det faktum att det är dags att ta tag i saker och ting. Jag måste börja lägga upp planer, konkreta planer. Samtidigt är jag inte mogen för det, tror jag, att ta tag i saker som skrämmer livet ur mig, bokstavligt talat.

Men det är väl kanske så livet är?! En resa i något som aldrig riktigt tar slut, som fortsätter hur många val man än gör. Det börjar bli dags att räta ut vägen en smula, ta vägar där målet inte är synbart ännu. Jag måste göra mig medveten om vad som finns att nå och vad som faktiskt är oåtkomligt i detta nu.
Vad skulle göra mig lyckligare? Mycket pengar eller ett arbete jag trivs med?