31 maj 2009
26 maj 2009
Hemmafixare ombedes kontakta familjen
Ibland kan jag få en sådan där känsla inuti mig som gräver sig fast men aldrig antar fast form. Det värsta med det är att jag inte riktigt kan sätta ord på det heller, istället går jag omkring och grunnar i tid och otid för att försöka få min känsla i färg.
Nu låter det väldigt allvarligt vilket jag kan försäkra på en gång att det inte är, jag har bara någon outskriven känsla där inuti som inte släpper taget. Kanske har det att göra med att det snart är över, att framtiden ligger framför mig som ett oskrivet blad. Jag vet inte vad som händer förrän i mitten av sommaren och då sätts mitt öde på print. Förhoppningsvis går allt bra och blir som jag vill men än är det inte säkert.
Frustrerande det där, att vänta och längta och fasa över hur det ska komma att gå. Samtidigt är det smickrande att inte veta, att hoppas och hålla tummar och tår, längta och samtidigt försöka räta ut strecken och finna en ”back-up”.
Jag är inte mer än människa så självklart skulle besvikelsen te sig svårare än jag anar, men på något sätt har jag intalat mig själv att det är bra att inte veta, att få se sedan vad ödet vill just mig.
För att raskt återgå till något annat behöver jag akut hjälp i oredan här hemma. Förstår inte hur man kan samla på sig så mycket saker och sedan vara totalt oförmögen att rensa ut. En hemmafixare sökes!
Kanske behöver jag bara blunda och köra på, inte tänka så mycket utan ransonera ut allt sådant som jag aldrig ser åt ändå. Göra en makeover.
Måste ta tag i detta, fast inte just nu. Har annat att göra nu… (hört det förr?)
Kalabalik i hönsgården?! Javisst…
23 maj 2009
Det man inte hinner idag hinner man imorgon…
Dagens ”to-do”:list (och gårdagens som inte hanns igår):
1. Dammsuga allt utom barnets rum är dammsuget
2. Tvätta fortsätter imorgon med det jag inte hann idag
3. Hänga upp nya gardiner i barnets rum + i sovrummet
4. Bära ut saker i förrådet äntligen åkte julgranen ut, den har tagit upp plats i skrubben inne.
5. Byta sängkläder (ja än så länge ligger det rena sängkläder på sängen.. har inte idats sätta dit dem ännu)
6. Diska
Vi får väl se hur mycket som hinns med idag då…
22 maj 2009
En fredag som alla andra
Dagens ”to-do-list”:
1. Diska
2. Dammsuga har kvar att dammsuga vardagsrum och sovrum
3. Byta sängkläder har åtminstone tagit bort de gamla, nya kommer dit senare
4. Plocka undan
5. Sortera papper
6. Rensa garderober
7. Städa barnets rum
8. Försöka hinna njuta av solen en kort kort kort kort liten stund hanns med
9. Äta middag
10. Rensa kattlådan
Ok, jag inser att det är omöjligt för mig att hinna allt detta men jag ska göra så gott jag kan. Förhoppningsvis hinner jag en liten bit på listan iallafall. Resten blir morgondagens bekymmer.
Listberoende, jag tror att det är så man borde kalla mig, för så är det. Har jag inte en lista att rätta mig efter blir det sällan gjort så mycket som det hade kunnat bli. Lätt för att hamna ”ur spår”.
Nu är det dags!
19 maj 2009
Dagen d… snart
Ibland får man höra saker om sig själv som gör en alldeles glad och uppspelt. Ett exempel på ett sådant tillfälle är då man får veta att barnets fotbollsledare och tränare sagt ”hon är ju framåt och positiv” och syftat på undertecknad. Detta under ett samtal om att vara ansvarig under en fotbollscup med något som har med försäljning att göra.
Sådant kan göra mig upp över öronen lycklig för att jag tagit mig igenom träsk och sump och tagit mig så långt, både med mig själv i mig själv men även utåt mot andra.
Just nu behöver jag tänka på sådana tillfällen, då jag lyfts fram som någon som kan, istället för att försöka ordna så att allt och alla blir nöjda. Hur jag än försöker klarar jag nämligen inte detta, någon kommer bli missnöjd, klagomål kommer komma. Men nu är jag beredd på det och har ställt in mig på det redan från början. Det känns tryggt och jag tror att det kan göra det möjligt att genomföra ändå.
Imorgon är en speciell dag, en dag vi väntat på under några veckors tid. En tid av förberedelse, samtal till höger och vänster och en hel hop av pusslande för att få ihop allting. Nu är vi nästan i land och det kommer bli en helt fantastisk kväll, det är jag säker på!
Snart är sommaren här också, för att inte säga att den är här redan nu. Jag har, min vana trogen, redan hunnit bränna mig både en och sju gånger. Detta trots att sommaren inte ens börjat ännu. Problemet ligger dels i att mitt minne sviker mig, solskyddsfaktor är inte så lätt att komma ihåg alla gånger, men det beror även på att jag tycks bli känsligare och känsligare och numer knappt tål att sticka ut näsan i solen utan att sedan se ut som en överdimensionerad kräfta. Någon som vill byta pigment med mig? (förutom fräknarna, de vill jag gärna ha kvar)
Röd utan sol? Jo, nästan…
12 maj 2009
Idag
Idag är en dag är en dag är en dag.
Just nu känner jag mig av någon märklig, oförklarlig anledning nere. Det kan förmodligen bero på att Spotify för tillfället spelar Ane Brun i en av hennes sorgligare låtar som gör att tankarna yr runt i mitt huvud som små mygg under sommarens kvällar.
Det är mycket nu, studier som ska avslutas och knytas ihop för att sedan gå vidare till nästa tåg, saker som ska ordnas och som för tillfället suger ur mig all energi så att ingenting finns till övers för minsta lilla snedsteg. Jag befinner mig i någon form av flytande/gas där jag inte riktigt kan urskilja vad som är viktigt just nu och vad jag faktiskt borde lämna vidare till något annat tillfälle senare.
Jag tror mig ha koll på det mesta men i slutändan druttar jag på ändan och sitter där med svansen mellan benen i någon sorts ”förlåt-jag-hade-fel”: position utan dess like. Det sista mötet hålls imorgon, jag har skrivit ned det som ska tas upp och det som tagits upp tidigare. Formulerat en dagordning. Trots detta känner jag mig vilse, tror inte att jag riktigt har den kontroll över saker och ting som jag önskar jag hade. Det är så lätt att tappa greppet och det stör mig evinnerligt.
Det gör ont i min tunga, jag brände mig föregående kväll på varmt te. Det känns fortfarande obehagligt att äta och jag kan inte njuta av maten på samma sätt som jag brukar kunna då jag inte har en bränd tunga i munnen. Ja visst, ytterst ovidkommligt egentligen, men det är rätt skönt att skriva om sådant som egentligen inte har någon större betydelse. Det lättar upp och gör mig lite piggare, lite gladare, lite mer positiv.
Imorgon är sista dagen, vi hoppas alla på underverk men egentligen är vi rätt medvetna om att det kanske inte alls blir något. När slutade människor engagera sig? När slutade de bry sig och visa att de faktiskt vill? Det är märkligt att det är så dålig uppslutning då det tidigare varit prat var och varannan dag. Vad har vi gjort fel?!
Sängen väntar på mig, egentligen skulle jag gjort så mycket annat ikväll. Jag hade bestämt mig för att ordna upp i vårat så kallade sovrum. Men istället har jag suttit och skrivit klart till morgondagens möte, sorterat fotografier, ja helt enkelt allt annat än det jag skulle ha gjort. Jag tror att det kallas förnekelse…
Somliga går med trasiga skor.
09 maj 2009
Ordning och reda
För en liten tid sedan fick jag nys om ett lagligt fenomenalt bra sätt att kunna lyssna på musik utan att betala pengar för det. Spotify, något som säkert alla vetat om under lång tid men som för oss är helt nytt. Sitter just nu och lyssnar på musik jag längtat efter, med små reklamavbrott lite då och då. Ingenting som stör mig, inte då jag får höra musiken flöda genom högtalarna. Det är guld värt och det går att reglera valen beroende på humör och känsla just för stunden. Musik, vad vore jag utan det?!
Idag har varit en ”ordna-upp-i-kaoset”: dag. Än är det mycket kvar men vi har kommit en bit på väg och beslutsamheten är total. Nu ska detta hem bli ett hem där vi trivs och inte behöver snubbla över skrot dagarna i ända. Barnets rum ska få sig en ordentlig genomgång imorgon, det behövs. Barn ska ha tillgång till leksaker, det anser jag. Helst ett eget rum också. Men när det går så långt att det egna rummet svämmar över av saker har det gått lite för långt. Nu ska det bort en hel del, sådant som inte används.
Jag är på väg!
07 maj 2009
Tillbaka
Från ingenstans kom lusten tillbaka. Lusten att skriva.
Bara därför sitter jag nu, skriver en rad, två, kanske flera stycken. Ända tills lusten återigen försvinner. Mycket har hänt sedan sist, jag tänker inte ens försöka skriva ner allting men det mesta har varit åt rätt håll. Jag har blicken högt i skyn och blickar framåt, bortåt.
Min tid på det stället jag spenderat 1,5 år är snart slut, vemodigt måste jag säga, men samtidigt så skönt. Det blir en ny start och en ny tid, än så länge vet jag inte hur det kommer se ut framöver men jag håller mina tummar och önskar mig själv välgång och lycka. Mer än så kan jag inte påverka, mina kort är lagda och nu får jag vänta och se.
Jag mår rätt bra nu, det mesta känns ok, för att inte säga riktigt bra. Några orosmoment finns kvar men jag tar itu med dem senare. Sedan då tiden är slut och jag går vidare. Just nu, den här sekunden, är jag bitter över att uppslutningen inte är större än den är. Att människor beter sig som dem gör och inte alls tar tillfället i akt trots att påtryckningarna varit stora. Var ligger felet och vad kunde vi gjort bättre?!
Livet i familjen fungerar som det ska, vi lever tillsammans och mår bra allihop. Konflikter kommer alltid finnas men vi tycks ha lärt oss hantera dem och det gör att harmonin mellan oss alla känns fridfull och så påtaglig. Jag älskar och jag blir älskad. Kan man begära mer?
En sådan där värdslig sak då, jag behöver gå igenom mina garderober, igen. Vet inte vilken gång det är i ordningen men det börjar bli ett stort antal. Vad är det med mig och rensa bort kläder? Jag tycks alltid göra det då jag egentligen har en hel hop andra viktigare saker att ta itu med. Kanske ett uns av ”förträngningsmani”?
Jag har ett behov av att fixa och städa undan, bort med gammalt, sådant som legat och inte blivit använt. Detta gäller både mina kläder och allt ”skrot” som samlats under alla år. Nu ska det bort, jag måste bara vänta på rätt tillfälle först och hamna i rätt ”state of mind” så jag verkligen rensar och inte sparar för att jag kanske någon gång där långt bort i framtiden behöver just det plagget eller just den saken… Det har en tendens att bli just så.
Nu är jag på väg igen, skrivandet får ta slut här, för den här gången åtminstone. Jag kommer tillbaka. Förhoppninsvis snart, mer snart än tidigare. Det känns som att jag behöver skriva, skingra tankarna i huvudet och sätta dem på print för att få distans till allting. Jag är bara lite för uppe i varv och överallt just nu.
Tänk om man kunde få välja sitt öde själv?!
