Jag känner mig sådär galet förvirrad, knasig, borta, hemma, väck, trasig och totalt inte-som-jag-brukar-vara-som-mest… Det känner jag just idag, just nu.
Kan ha att göra med att jag slutat snusa, börjat med Onico som ändå sitter under läppen men utan farliga ämnen. Jag tror faktiskt det är en stor anledning till den kalabalik som är jag just idag. Förmodligen svarar det även mot pirret i benen, i kroppen, myrkrypningar som liksom inte ger sig hur mycket jag än stampar i golvet. För stampar gör jag, tro mig, förutom att jag slår på mig själv, klappar sådär som man gör när man ska peppa sig inför något, fast mycket hårdare nu eftersom jag vill få bort ”krypet”.
Jag tror kanske att galenskapen även har att göra med att jag hamnat i en total ovisshet som även kan kallas ingenting ända fram till den dagen då jag kan skicka in det som saknas, få de sakerna bekräftade och sedan vänta på svaret. Jag DÖR om det blir negativt! Eller nä, men jag gräver förmodligen ner mig en liten stund och sörjer och tycker synd om mig själv. För det får man göra, ibland.
Det kan också ha att göra med att jag bara sitter ner, att det egentligen finns en hel del jag skulle kunna göra men ändå inte gör. Jag är lat, slö, likgiltig (nej det är jag inte alls), och alldeles för trött! Dessutom skulle jag vilja åka bort, ha semester, åka iväg och slappna av. Fast jag vet inte vars, ännu.
Kanske skulle jag må bra av att fara ut och motionera benen, springa tror jag det kallas. Men nä, det är inte riktigt min grej. Jag, mina ben, min hjärna, min kropp och min kondis är inte riktigt i synk med varandra då vi springer (eller motionerar i största allmänhet). Jag tycker att jag ska springa hur långt som helst i hög fart så svetten lackar och kroppen får jobba. Mina ben tycker ungefär som jag förutom att de önskar att jag skulle springa kortare, saktare och med mindre schvung i benen. Min hjärna önskar att vi aldrig skulle fara ut och göra sådana knasiga saker, fast då vi väl kommit ut tycker den att det är ganska skönt. Till en början. Min kropp älskar att röra på sig samtidigt som den önskar att det kunde bli snygga former av att bara ligga i soffan också, för tänka sig att det darrar i kroppen ganska fort. Så har vi då min kondis, den där kondisen som inte är av ett världsligt slag. Den existerar nämligen inte. Jag har noll, ingen, njet, nada, zero kondis!!! Efter två meter flåsar jag lätt, efter fem låter jag som en uppstoppad noshörning, efter tio meter kan jag till och med överrösta en helikopter med mitt flåsande och efter att ha sprungit fem minuter ligger jag i princip på backen och flåspustar efter luft eftersom mina lungor i princip har gett upp!!!!
Så dålig kondis har jag, det är verkligen sjukt pinsamt, men jag orkar heller aldrig göra något för att förbättra den, vilket man hade kunnat tro att jag skulle göra då jag är medveten om dess obefintliga skick. Till saken hör att jag flera gånger tänkt bättra på den, och jag har börjat bra, men sedan är det som att något drar mig åt andra hållet för jag slutar alltid innan den hunnit förbättras nämnvärt. Detta bör jag väl ändra på, det inser även jag. Problemet är att jag inte riktigt vet hur, ännu!
Imorgon är iallafall en sådan där dag då jag skulle kunna göra ett ryck och träna kondisen, eftersom jag ändå ska till gymet och träna mina armar. Men känner jag mig själv rätt så blir det den sedvanliga tio minuters uppvärmningen på löpbandet men i gångtakt… Så mycket för den peppningen!
Nu ska jag städa, tror jag.. det vill säga om ingenting annat lite roligare attackerar mig på vägen