En fredag som alla andra

Dagens ”to-do-list”:

1. Diska
2. Dammsuga har kvar att dammsuga vardagsrum och sovrum
3. Byta sängkläder har åtminstone tagit bort de gamla, nya kommer dit senare
4. Plocka undan
5. Sortera papper
6. Rensa garderober
7. Städa barnets rum
8. Försöka hinna njuta av solen en kort kort kort kort liten stund hanns med
9. Äta middag
10. Rensa kattlådan

Ok, jag inser att det är omöjligt för mig att hinna allt detta men jag ska göra så gott jag kan. Förhoppningsvis hinner jag en liten bit på listan iallafall. Resten blir morgondagens bekymmer.
Listberoende, jag tror att det är så man borde kalla mig, för så är det. Har jag inte en lista att rätta mig efter blir det sällan gjort så mycket som det hade kunnat bli. Lätt för att hamna ”ur spår”.

Nu är det dags!

Tillbaka

Från ingenstans kom lusten tillbaka. Lusten att skriva.
Bara därför sitter jag nu, skriver en rad, två, kanske flera stycken. Ända tills lusten återigen försvinner. Mycket har hänt sedan sist, jag tänker inte ens försöka skriva ner allting men det mesta har varit åt rätt håll. Jag har blicken högt i skyn och blickar framåt, bortåt.

Min tid på det stället jag spenderat 1,5 år är snart slut, vemodigt måste jag säga, men samtidigt så skönt. Det blir en ny start och en ny tid, än så länge vet jag inte hur det kommer se ut framöver men jag håller mina tummar och önskar mig själv välgång och lycka. Mer än så kan jag inte påverka, mina kort är lagda och nu får jag vänta och se.

Jag mår rätt bra nu, det mesta känns ok, för att inte säga riktigt bra. Några orosmoment finns kvar men jag tar itu med dem senare. Sedan då tiden är slut och jag går vidare. Just nu, den här sekunden, är jag bitter över att uppslutningen inte är större än den är. Att människor beter sig som dem gör och inte alls tar tillfället i akt trots att påtryckningarna varit stora. Var ligger felet och vad kunde vi gjort bättre?!

Livet i familjen fungerar som det ska, vi lever tillsammans och mår bra allihop. Konflikter kommer alltid finnas men vi tycks ha lärt oss hantera dem och det gör att harmonin mellan oss alla känns fridfull och så påtaglig. Jag älskar och jag blir älskad. Kan man begära mer?

En sådan där värdslig sak då, jag behöver gå igenom mina garderober, igen. Vet inte vilken gång det är i ordningen men det börjar bli ett stort antal. Vad är det med mig och rensa bort kläder? Jag tycks alltid göra det då jag egentligen har en hel hop andra viktigare saker att ta itu med. Kanske ett uns av ”förträngningsmani”?

Jag har ett behov av att fixa och städa undan, bort med gammalt, sådant som legat och inte blivit använt. Detta gäller både mina kläder och allt ”skrot” som samlats under alla år. Nu ska det bort, jag måste bara vänta på rätt tillfälle först och hamna i rätt ”state of mind” så jag verkligen rensar och inte sparar för att jag kanske någon gång där långt bort i framtiden behöver just det plagget eller just den saken… Det har en tendens att bli just så.

Nu är jag på väg igen, skrivandet får ta slut här, för den här gången åtminstone. Jag kommer tillbaka. Förhoppninsvis snart, mer snart än tidigare. Det känns som att jag behöver skriva, skingra tankarna i huvudet och sätta dem på print för att få distans till allting. Jag är bara lite för uppe i varv och överallt just nu.

Tänk om man kunde få välja sitt öde själv?!

Penntjuvar?

Jag satt här en stund med en blank sida och tankar som gick i banor runt vad jag egentligen skulle skriva. Men så kom jag på det. Självklart handlar det än en gång om våra två små bebisar som gör vardagen så mycket ljusare för oss alla tre.

Den här gången rör det deras känsla för äventyr, i detta fall att göra allt det de egentligen inte ska göra, som att hoppa upp på husses databord och putta ner ”pennhinken” för att sedan skapa sig nya leksaker i form av olika pennor. Tilläggas bör att vi har fullproppat med kattleksaker utspridda över halva bostaden, dessa duger dock inte då ”förbjudet” sjävklart är roligare. Än så länge har det ”förbjudna” inte varit så allvarligt, de håller sig till ofarliga saker och det känns skönt.

Men visst är det en viss charm i att studera de två då de far fram för full karriär här hemma och rusar runt som att elden vore i hasorna på dem. Det är även få saker som är mer rogivande än att se dem falla i sömn under tiden man stryker dem över pälsen. Spinnandet har en sövande effekt och det lugnar den mest stressade, så är det för mig och säkerligen även för resten av familjemedlemmarna.

De har utvecklat sådana härliga personligheter och ibland då de tittar på oss är det som att de funderar på vad vi egentligen håller på med. Skeptiska blickar och fundersamma ansiktsuttryck, hade de kunnat tala kan jag nästan garantera att det hade kommit ett ”shit, såg du när jag gjorde det där, jäsikens det var ju inte meningen?”, för så ser dem ut då de gjort något som inte riktigt gick som det skulle.

Jag har så svårt att tänka mig ett liv utan våra flickor, det har jag haft ända sedan den dag då de flyttade in hos oss. De hör hemma här och vi älskar dem alla tre. Därför känns det oerhört trist att ha en mor som faktiskt ignorerat mig sedan vi skaffade dem. Allt på grund av att hon inte tycker vi skulle skaffat katter. Mycket märkligt det där, men tydligen är det ju så att man aldrig upphör att vara sina föräldrars barn, oavsett hur gammal man är.

Hur som helst, jag tänkte inte bli så långdragen idag, sängen hägrar och sömnen tränger sig på oavsett om jag vill det eller ej. Veckan har gått fort och jag lär återkomma med tankar om den, men inte idag. Det sparar jag till ett senare tillfälle då tid och ork finns.

”Den som inte tycker om katter har säkert varit mus i ett tidigare liv”

Ninja-katter??

Tänk er följande scenario:
Kattsyster 1 trippar lite lätt iväg mot soffan lite lugnt. Ser ut som att hon tycker hon är tuffast i världen. Då kommer Kattsyster 2 farande som skjuten ur en kanon från ingenstans och gör ett meterhögt hopp mot Kattsyster 1 som man trott varit totalt omedveten om Kattsyster 2 då hon sett så fridfull och kaxig ut. Därmed hoppar även hon och de möts i luften i ett utfall som får självaste Matrix att blekna.

Tänk er nu att ovanstående scenario händer här hemma hos oss var och varannan dag. Det är dessutom bara ett i mängden av tokiga flippar som de gör. Förstår ni då hur mycket vi får skratta här hemma sen de små liven flyttade in? De är som hämtade ur en seriestripp, totalt galet underbara.

Har vi fått kattungar eller är det i själva verket ninja-katter i förklädnad?

Kattifnatt

Jag kan tala om att det inte är det lättaste att sitta och skriva vid datorn då två små kattungar bestämt sig för att de minsann tänkt sitta på tangentbordet och äta upp muspekaren på skärmen.

Det är tur att de är söta, fruktansvärt söta, för istället för ilska kommer ett brett leende upp och jag bara skrattar.

Ibland är livet så skönt och enkelt