Hjälp!

Lika fort som jag kände lyckan och lättnaden att veta vad jag kommer göra efter sommaren kom också tvivlet och rädslan för det som komma skall. Hur ska jag klara det?!

Just nu finns enbart tvivel, rädsla, skräck och en väldig mängd tankar åt negativt håll, jag vet knappt in eller ut. Har ingen aning om vad jag behöver för material, när jag får veta saker, hur jag ska göra, vad jag ska göra osv osv osv. Allt känns som ett enda stort frågetecken och det stör mig

Hoppas det går över och blir bättre…

Det är stort

Äntligen!!

Nu vet jag vad jag ska göra efter sommaren, nu vet jag hur det kommer se ut och jag är SÅ lycklig. Jag lyckades, det gick vägen, jag klarade det! Wow… den känslan är magisk och alldeles alldeles underbar (som askungen skulle säga). Kalas, kanon och kalabalik på samma gång. Det sista i känslorna som sprang runt runt då jag fått veta.

Just nu njuter jag bara.

På väg mot nya tider..

Imorgon är det dags.. Sista dagen, första dagen, avslut, nystart, dåtid, framtid… WOW!!
Det är verkligen allt på samma gång och jag ser fram emot det, lite med skräckblandad förtjusning men även väldigt mycket med rent och skärt lugn inuti mig. Något kommer ske i framtiden och ännu vet jag inte vad, men i sinom tid visar sig det också och det känns faktiskt riktigt skönt!

Imorgon är en annan dag…

Skins crawling…

Tre dagar kvar.. nedräkning nu! Har en uppgift kvar att göra, en viktig sådan. Men den sker imorgon och efter det är det färdigt och jag kan slappna av igen. Sommaren kom i helgen, den försvann dock lika fort men familjen hann njuta av varje sekund då den var här. Kinderna fick sin färg, armarna lika så och vi ser sådär härligt friska och solbrända ut.. Åtminstone 2/3 av familjen, undertecknad själv får sällan den färg andra blivit förunnade. Men jag njuter lika fullt ändå.

Placebo spelar i mina högtalare här hemma och jag får smått nostalgiska känslor i mig, de var mitt absoluta favoritband i yngre dagar, är faktiskt fortfarande en stor favorit må jag erkänna. Det är något med deras musik som får mig på bra humör och sätter tankar och känslor i spinn.
Idag är en bra dag, det känns i hela kroppen och jag fullkomligt älskar det!
Något måste tilläggas, såg dem på nyhetsmorgon i en intervju här tidigare. Placebo menar jag. Helt otroligt att se dem där mitt i allt utan att jag ens hade förväntat mig det, kanske är det därför jag spelar dem nu. Förmodligen!

Det är nu jag borde sluta skriva, kliva bort från datorn och sätta igång med röjandet hemma. Kan dock inte förmå mig till det, än. Har kli i fingrarna av skrivlust men ändå vet jag inte riktigt vad som ska komma ut. Formuleringarna blir inte riktigt vad de brukar vara, men jag skriver.
De senaste dagarna har varit tumultartade men bra, mycket har rörts om men det mesta har hunnit landa, bygga bo och stanna där det ska vara.

En tanke slog mig just, lever vi på lånad tid eller äger vi den tid vi har?

Hemmafixare ombedes kontakta familjen

Ibland kan jag få en sådan där känsla inuti mig som gräver sig fast men aldrig antar fast form. Det värsta med det är att jag inte riktigt kan sätta ord på det heller, istället går jag omkring och grunnar i tid och otid för att försöka få min känsla i färg.

Nu låter det väldigt allvarligt vilket jag kan försäkra på en gång att det inte är, jag har bara någon outskriven känsla där inuti som inte släpper taget. Kanske har det att göra med att det snart är över, att framtiden ligger framför mig som ett oskrivet blad. Jag vet inte vad som händer förrän i mitten av sommaren och då sätts mitt öde på print. Förhoppningsvis går allt bra och blir som jag vill men än är det inte säkert.

Frustrerande det där, att vänta och längta och fasa över hur det ska komma att gå. Samtidigt är det smickrande att inte veta, att hoppas och hålla tummar och tår, längta och samtidigt försöka räta ut strecken och finna en ”back-up”.
Jag är inte mer än människa så självklart skulle besvikelsen te sig svårare än jag anar, men på något sätt har jag intalat mig själv att det är bra att inte veta, att få se sedan vad ödet vill just mig.

För att raskt återgå till något annat behöver jag akut hjälp i oredan här hemma. Förstår inte hur man kan samla på sig så mycket saker och sedan vara totalt oförmögen att rensa ut. En hemmafixare sökes!
Kanske behöver jag bara blunda och köra på, inte tänka så mycket utan ransonera ut allt sådant som jag aldrig ser åt ändå. Göra en makeover.
Måste ta tag i detta, fast inte just nu. Har annat att göra nu… (hört det förr?)

Kalabalik i hönsgården?! Javisst…

Dagen d… snart

Ibland får man höra saker om sig själv som gör en alldeles glad och uppspelt. Ett exempel på ett sådant tillfälle är då man får veta att barnets fotbollsledare och tränare sagt ”hon är ju framåt och positiv” och syftat på undertecknad. Detta under ett samtal om att vara ansvarig under en fotbollscup med något som har med försäljning att göra.
Sådant kan göra mig upp över öronen lycklig för att jag tagit mig igenom träsk och sump och tagit mig så långt, både med mig själv i mig själv men även utåt mot andra.

Just nu behöver jag tänka på sådana tillfällen, då jag lyfts fram som någon som kan, istället för att försöka ordna så att allt och alla blir nöjda. Hur jag än försöker klarar jag nämligen inte detta, någon kommer bli missnöjd, klagomål kommer komma. Men nu är jag beredd på det och har ställt in mig på det redan från början. Det känns tryggt och jag tror att det kan göra det möjligt att genomföra ändå.

Imorgon är en speciell dag, en dag vi väntat på under några veckors tid. En tid av förberedelse, samtal till höger och vänster och en hel hop av pusslande för att få ihop allting. Nu är vi nästan i land och det kommer bli en helt fantastisk kväll, det är jag säker på!

Snart är sommaren här också, för att inte säga att den är här redan nu. Jag har, min vana trogen, redan hunnit bränna mig både en och sju gånger. Detta trots att sommaren inte ens börjat ännu. Problemet ligger dels i att mitt minne sviker mig, solskyddsfaktor är inte så lätt att komma ihåg alla gånger, men det beror även på att jag tycks bli känsligare och känsligare och numer knappt tål att sticka ut näsan i solen utan att sedan se ut som en överdimensionerad kräfta. Någon som vill byta pigment med mig? (förutom fräknarna, de vill jag gärna ha kvar)

Röd utan sol? Jo, nästan…

Idag

Idag är en dag är en dag är en dag.
Just nu känner jag mig av någon märklig, oförklarlig anledning nere. Det kan förmodligen bero på att Spotify för tillfället spelar Ane Brun i en av hennes sorgligare låtar som gör att tankarna yr runt i mitt huvud som små mygg under sommarens kvällar.

Det är mycket nu, studier som ska avslutas och knytas ihop för att sedan gå vidare till nästa tåg, saker som ska ordnas och som för tillfället suger ur mig all energi så att ingenting finns till övers för minsta lilla snedsteg. Jag befinner mig i någon form av flytande/gas där jag inte riktigt kan urskilja vad som är viktigt just nu och vad jag faktiskt borde lämna vidare till något annat tillfälle senare.

Jag tror mig ha koll på det mesta men i slutändan druttar jag på ändan och sitter där med svansen mellan benen i någon sorts ”förlåt-jag-hade-fel”: position utan dess like. Det sista mötet hålls imorgon, jag har skrivit ned det som ska tas upp och det som tagits upp tidigare. Formulerat en dagordning. Trots detta känner jag mig vilse, tror inte att jag riktigt har den kontroll över saker och ting som jag önskar jag hade. Det är så lätt att tappa greppet och det stör mig evinnerligt.

Det gör ont i min tunga, jag brände mig föregående kväll på varmt te. Det känns fortfarande obehagligt att äta och jag kan inte njuta av maten på samma sätt som jag brukar kunna då jag inte har en bränd tunga i munnen. Ja visst, ytterst ovidkommligt egentligen, men det är rätt skönt att skriva om sådant som egentligen inte har någon större betydelse. Det lättar upp och gör mig lite piggare, lite gladare, lite mer positiv.

Imorgon är sista dagen, vi hoppas alla på underverk men egentligen är vi rätt medvetna om att det kanske inte alls blir något. När slutade människor engagera sig? När slutade de bry sig och visa att de faktiskt vill? Det är märkligt att det är så dålig uppslutning då det tidigare varit prat var och varannan dag. Vad har vi gjort fel?!

Sängen väntar på mig, egentligen skulle jag gjort så mycket annat ikväll. Jag hade bestämt mig för att ordna upp i vårat så kallade sovrum. Men istället har jag suttit och skrivit klart till morgondagens möte, sorterat fotografier, ja helt enkelt allt annat än det jag skulle ha gjort. Jag tror att det kallas förnekelse…

Somliga går med trasiga skor.

Tillbaka

Från ingenstans kom lusten tillbaka. Lusten att skriva.
Bara därför sitter jag nu, skriver en rad, två, kanske flera stycken. Ända tills lusten återigen försvinner. Mycket har hänt sedan sist, jag tänker inte ens försöka skriva ner allting men det mesta har varit åt rätt håll. Jag har blicken högt i skyn och blickar framåt, bortåt.

Min tid på det stället jag spenderat 1,5 år är snart slut, vemodigt måste jag säga, men samtidigt så skönt. Det blir en ny start och en ny tid, än så länge vet jag inte hur det kommer se ut framöver men jag håller mina tummar och önskar mig själv välgång och lycka. Mer än så kan jag inte påverka, mina kort är lagda och nu får jag vänta och se.

Jag mår rätt bra nu, det mesta känns ok, för att inte säga riktigt bra. Några orosmoment finns kvar men jag tar itu med dem senare. Sedan då tiden är slut och jag går vidare. Just nu, den här sekunden, är jag bitter över att uppslutningen inte är större än den är. Att människor beter sig som dem gör och inte alls tar tillfället i akt trots att påtryckningarna varit stora. Var ligger felet och vad kunde vi gjort bättre?!

Livet i familjen fungerar som det ska, vi lever tillsammans och mår bra allihop. Konflikter kommer alltid finnas men vi tycks ha lärt oss hantera dem och det gör att harmonin mellan oss alla känns fridfull och så påtaglig. Jag älskar och jag blir älskad. Kan man begära mer?

En sådan där värdslig sak då, jag behöver gå igenom mina garderober, igen. Vet inte vilken gång det är i ordningen men det börjar bli ett stort antal. Vad är det med mig och rensa bort kläder? Jag tycks alltid göra det då jag egentligen har en hel hop andra viktigare saker att ta itu med. Kanske ett uns av ”förträngningsmani”?

Jag har ett behov av att fixa och städa undan, bort med gammalt, sådant som legat och inte blivit använt. Detta gäller både mina kläder och allt ”skrot” som samlats under alla år. Nu ska det bort, jag måste bara vänta på rätt tillfälle först och hamna i rätt ”state of mind” så jag verkligen rensar och inte sparar för att jag kanske någon gång där långt bort i framtiden behöver just det plagget eller just den saken… Det har en tendens att bli just så.

Nu är jag på väg igen, skrivandet får ta slut här, för den här gången åtminstone. Jag kommer tillbaka. Förhoppninsvis snart, mer snart än tidigare. Det känns som att jag behöver skriva, skingra tankarna i huvudet och sätta dem på print för att få distans till allting. Jag är bara lite för uppe i varv och överallt just nu.

Tänk om man kunde få välja sitt öde själv?!

Den har mig i sitt grepp..

Där är den igen, den där välbekanta tingesten som dyker på mig titt som tätt, som en ovälkommen gäst. Den kommer då jag minst av allt anar det och vill inte försvinna även fast jag ber den snällt.
Jag tror den var borta ett tag, nästan ett halvår, så kändes det åtminstone. Men nu är den tillbaka igen och vägrar ge upp sitt grepp om mig. Den börjar som en känsla, sedan stiger den till en hettande brännhet mask som täcker mitt ansikte..

Rodnaden.. Den jag inte kan styra över. Den som kommer oavsett vad jag gör. Mitt i ett samtal, från ingenstans, dyker den upp och tar över hela ansiktet, hela min kropp och hela min själ. Den gör mig illa och den skrämmer mig från ett socialt liv, tar bort mig från det jag egentligen vill. Jag är en social människa, åtminstone var jag det, älskade att prata med nya människor, att möta folk.
Nu när den återvänt, rodnaden, gömmer jag mig från allt och alla. Livrädd för att färgen ska ta över och visa sig, visa mitt sanna jag.

Socialt missanpassad? Inte direkt, snarare skrämd. Det förflutna knackar på varje gång rodnaden dyker upp, jag kan ännu höra skratten, rösterna.. ”Vilken färg är brandbilen?”
Det gjorde så ont, bröt ner mig totalt. Tyvärr finns det ännu kvar, kanske var det just det som gjorde att jag inte längre vågade, att jag började känna att jag inte duger. Rodnaden gör mig illa. Den förstör mitt liv och jag vet inte hur jag ska rå på den längre. Så många gånger har den fått mig att ge upp, att bara gå min väg, lämna det jag egentligen vill göra.

Endast då jag får sjunga, dansa eller spela teater är jag en hel människa som inte räds rodnaden. Det spelar ingen roll om det är på en scen framför 100-tals människor eller bara i en liten lokal. När jag får sjunga, dansa eller spela teater är jag en människa som inte går att stoppa. Där, då jag får kliva in i en roll, vilken som helst, är jag mig, stark och lycklig. Precis som när jag läser för mitt barn, får leva mig in i bokens alla figurer och roller, skapa en värld så mycket större än den vi lever i. En värld i fantasin.

Hur ska jag någonsin kunna bli hel då rodnaden förstör mitt liv bit för bit.. den tar bort det som är jag och ersätter allting som förut varit med en känsla av otillräcklighet. En känsla att inte duga, att inte vara bra nog. Den får mig att sänka blicken, att sluta prata med människor. Den skrämmer mig från att leva ett socialt liv.

Rodnaden har mig i sitt grepp, kommer jag någonsin bli hel igen?

Var har jag försvunnit?

Konstigt nog kommer jag inte ur det som trycker mig. Det går en dag, ibland två, då gladare tankar fyller mig, men dagen efter är jag åter tillbaka i tvivlet, sorgen och maktlösheten. Plötsligt har jag glömt mig själv, vem jag är. Det snurrar så mycket tankar i huvudet att jag gång på gång förundras över att det inte svämmar över och exploderar. Hur kunde det bli så här?

Jag har försökt bena ur det. Spalta upp i huvudet och få någon rätsida på allt. Trots det finns ingen lösning, jag förstår helt enkelt inte och jag önskar bara att någon kunde komma fram till mig och berätta vad med mig som är så fel. Kan helt enkelt inte tro att det inte är något för det är så tydligt. Tystnaden som kommer då jag ”dyker upp”, blickarna som flyger och ögonbrynen som höjs, men varför?

Kanske inbillar jag mig, kanske är jag bara tillbaka i den imaginära världen där jag tror saker som inte finns egentligen. Kanske är det faktiskt så att något med mig är så fel att det inte spelar någon roll vad jag gör längre. Borde jag bara släppa, gå min egen väg och strunta i det? Vad är det som gör att ”omtycktheten” är så viktig?

Förmodar att rädslan för att vara ensam, stå själv vid sidan om, är vad som manar mig framåt, gör att jag konstant söker ett svar på det som är fel. Jag är inte stark ensam… trots det tycks ensamheten vara det enda alternativet, för mig. Jag orkar helt enkelt inte försöka mer, får acceptera att det är meningen att jag ska stå själv, får acceptera att jag är fel.

Varför är jag så fruktansvärt svag i mig själv, just nu? Hur har jag blivit sådan här? Vad händer med mig och varför?

Hjälp…